Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Djuret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagar samlas pA ett ställe och infor en svartklädd mån göra sig
qvitt en ordröra, som man med outsägligt besvär har proppat i
sitt minne. Den svartklädda mannen, den barnet kallar presten,
förklarar väl i korthet religionens hufvndläror, men ofta mycket
knapphändigt och lika ofta nästan intet.
Låt vara, att han äfven gör sig möda dermed; men hvad
förslår hans nit, hans kärlek och varma kristendom att verka på en
s&dan massa han har framför sig och en massa, for hvilken hvarje
hans ord är främmande och tarfvar en särskild förklaring.
Om således en af Parias-klassen f&tt någon undervisning, så
är det en snart förbig&ende solglimt från sanningens sol, som nätt
och jemnt hinner att göra honom solblind, men ej förmår att lysa
honom utan blott gör, att den skymning, som omger hans själ,
synes honom ännu mörkare än förut.
Och nu blir han yngling, snart får han rätt att sjelf förena
sig med någon inom kasten; det dröjer ej länge, förrän han är
omgifven af en barnskara, en ny plantskola af individer, dömda
att förväxa, att förtvina och dö i mörkret. Så ökar sig år från
år den skara, ur hvilken fängelserna hemta sina besättningar.
Och vi bildade, vi, som borde göra icke allenast något utan
allt for att upplyfta våra bröder till oss, vi, som hålla vackra tal
om jemnlikhet inför lagen och om de medborgerliga rättigheternas
allmänlighet, vi göra ingenting vid saken, eller, om vi göra något,
är det ett litet experiment med att drifva vildblommor i rum,
inrätta en fönsterträdgård af moraliskt förhärdade barn, dem vi sätta
i spalier och «tukta» till blomning midt i vintern, men vi förakta
massan, rynka på näsan åt smutsen och trasorna, rycka på
axlarna och säga: det der kan ingen menniska hjelpa; det är olyckligt,
att så är — men — får gål
Yi ega således inom det civiliserade samhället menniskodjur,
hvilkas list och grymhet komma oss att frukta och att rysa.
Yi förundra oss öfver begge delarna och se ej, att vi blott
återfinna en allmän naturlag, tillämplig äfven inom det
organiserade samhället, så snart detta låter någon del af folket falla ned
till vildhet, den naturlag, som gör, att alla vildar äro listiga,
grymma ooh barnsligt lättrogna menniskor; vi finna, att svaghet
föder list och att uselhet och nöd göra menniskan känslolös för
fysisk smärta och giym mot andra, i samma mån som hon sj*1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
