Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Djuret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lider; att hon, med ett ord, är ett barn, som sviker derföre att
det sjelft svikes, och soin pinar derföre, att det éjelft pinas.
Och. mot dessa söka vi som korrektiv använda stränga
strafflagar och hota dem med fysiskt lidande och död, om de bryta
mot våra stadgar; dessa lagar stifta vi och tillämpa sjelfva, och
när vi då se brottslingen med trots och hån undergå sitt straff
och ej rättas deraf, kalla vi det kreaturlig fräckhet och tro, att
de knappt äro menniskor.
Be äro också verkligen icke menniskor i den bemärkelse vi
böra taga det, utan de äro djur eller vildar, fostrade midt i
kulturens sköte; och desse vildar hafva samma idé om sitt
förhållande till oss, som ett vildt folkslag har om de hvite, som besöka
deras ovänliga kuster; de anse dem på en gång för varelser af
högre natur än deras egen och för fiender, mot hvilka de kunna
tillåta sig allt; när då en sådan vilde blir ett förmål för
bestraffning, lider han alla möjliga plågor, all möjlig förnedring med sam*
ma stoiska lugn och samma hånande likgiltighet, som den Nord*
amerikanske vilden visar, då hans fiender skalpera honom.
Ett sådant djur var Figge, som fått sin uppfostran i sällskap
med de öfrige hamnbusarne i Stockholm.
Om ni någongång vid ångbåtshamnen sett en lång, traaig,
gulblek och smutsig karl, som erbjuder sig att hjelpa edra saker i
land eller tigger, och som, om han ej får någotdera, icke tröttnar
att följa er med sina böner och slutar med att’ utösa hädelser, då
är det Figge, den fordne gossen, som, i sällskap med
fästningsfången Lof, beprisade den pröfvade mannens förmåga att tiga och
lida och som deltog i alla missdåd, så lange han egde vighet och
styrka.
Nu är allt detta förbi; han lefver nästan endast af brännvin
och bor ej någonstädes, sofver på en sophög om sommaren och
bor i kajutan på någon infrusen skuta om vintern; tigger eller
stjäl allt som det bär till, anser aom ett slags lycka att få mat i
polisfangelset och lefver således enligt sitt stånd ganska beqvämt
och bra.
När man ser honom, kan man omöjligen undertrycka deb
tanken: huru litet förslå ej lagar och straff mot ett ondt, som så
frodigt växer i mörkret. Ett sådant slägte som hans är samhällets
golfsvamp, som affräter bottensyllame; med vitriol och kokande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
