Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Födelsedagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Nå, hvad tycker du?» ropade Göthilda åt «fröken», ty så
Kallades hon vanligen af sina syskon för sin förnåma hållning; «nå,
hvad tycker min fröken syster?»
Emma smålog något tvunget. «Ah jo, ganska bra — det är
rätt vackert och fullkomligt i gymnasiststil; så der klädde man ut
skolan examensdagen.» Den stackars Olsson, som, blyg af
naturen och ovan att vara i sällskap, ännu förblifvit obemärkt i sin
vrå, hade icke heller nu blifvit observerad, om ej Clemeutine
kommit att se hans rödblossande ansigte.
«Emma raljerar blott, herr Olsson; hon vill bry sin bror»,
yttrade Clementine tröstande.
«Jas£, Olsson», inföll Emma; «förlåt, herr Olsson, jug ämnade
ej gifva er någon pik, utan trodde, att hela tillställningen var ett
foster af min kära brors snille; — det är ganska bra, mycket bra.»
Oaktadt dessa försäkringar fanns der ingen, som ej märkte,
att fröken Emma ogillade hela grannlåten, och lille Sigge kunde
i. sin hjertans förargelse icke underlåta att säga:
«Åh ja, hon är inte vand att se någonting grönt deroppe i
Stockholm hos tant Rotenburg.»
’ «Nej, min goda Sigge», svarade Emma, «i Stockholm sparar
man grönsakerna för bordet och hänger dem ej på väggarna.»
Sigge höll just på att svara något mycket träffande, men
innan han hunnit att sammansätta en besvärjelseformel mot sin
äldsta sy sters satirer, hörde man ljudet af bjellror, och flickorna
flydde ur salen liksom jagade hindar. Sigge och herr Olsson voro
således, herrar af. stridsfältet, och herr Olsson tröstade sig med den
föreställningen, att han ej ämnade att blifva någon balettmästare,
hvarefter han stack sina händer i bakfickorna och gick ner i
skol-kammaren, der han, bäst han kunde, filosoferade Öfver flickornas
oförnuft och det högre ljus, som faller på en riktig gymnasists lott.
Det är alltid en god tröst att ömka sina fiender, ty man
intar i och med detsamma en högre ståndpunkt än den dessa
inne-hafval «Man kan afsky, ja förakta en menniska och det oaktadt
ej anse henne under sig; hon kan i brott stå lika högt som en
annan i dygd; hon håller sig, fastän med olika medel, likväl i
nivå med oss sjelfva — deri ligger ej någonting smickrande för
egenkärleken; men kunna vi ömka henne, då sjunker hon alltid
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. V. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
