Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hilma Rotenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hilma Rotenburg.
Det är en kall vinterdag; röken står som blåa pelare i den
ljusa morgonluften; gatan betäcke» af ett nätt slädföre, och redan
hörets ea och annan .klocka klinga till ett tecken, att man .
begagnar det sällsynta tillfället att på hufvudstadens gator pröfva hvad
det vill säga att. åka på ren, silfverglänsande snö.
Vi inträda i en salong på öfra botten; en rik, sammetsmjuk
matta, färgad i de bisarrasjfce schatteringar, betäcker golfvet, och
på pallar, hvilka uppfylla de djupa fönstersmygarna, står en
samling växter, redan i blomma; Tazetter, Jonquiller, den präktiga
Amaryllis och den blygsamma Saffransblomman afväxla med
hvarandra och aföticka bjert mot det snöbetäckta taket af en midtemot
belägen Qnvåningsbyggning.
På divanbordet ligga en mängd gravyrverk, vårdslöst kastade
om i hvarandra, ooh en dyrbar lampa står i deras midt; men på ett
litet bord mellan fönsterna, midtemot en dyrbar trymå, står en
stor. kristallvas, i hvilken ett par guldfiskar långsamt segla förbi
hvarandra och då och då slå ett plaskande slag i vattnet, likasom
för att tillkännagifva, att de ega lif och känsla.
Vid detta bord satt en ung Hicka, sysselsatt med läsning i
en liten bok med guldsnitt; hennes ansigte var. blekt, men skönt:
ur de stora ögonen talade godhet* och hela ansigtet. bar prägeln
af finkänslighet, denna frånvaro af all råhet, hvilken endast en
sann bildning, kan skänka, åt utseendet. Ett uttryck af ledsnad,
eller kanske rättare trötthet, gaf det bleka ansigtet något änuu
mera intagande än det eljest skulle haft.
Denna flicka var Hilma Rotenburg, den rika tantens enda
barn. Flickans drag mulnade, och slutligen kastade hon bort den
granna boken, steg upp och gick några slag på mattan. «Och
sådant der», yttrade hon vid sig sjelf, »bjuder man oss att läsa!
Skall qvinnan då beständigt hållas inom en trollkrets af illusioner ?
— Tro då dessa författare, att vi äro barn, stora barn, som nöja
oss med joller, med hvilka man skämtar och för hvilka man leker
liksom för ett barn, då det ympas?» Flickans anlete färgades af
en svag rodnad; hennes öga glänste af en godsinnad harm. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/5/0163.html
