Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Soiréen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
Jr
Hela hans sätt forrådde denna fina takt att tala med alla
utan, att stöta någon och sipickra alla, göra alla belåtna, utan att
säga artigheter. Den unge mannen måtte tala med hvem som
helst, mot en hvar hade hans sätt att vara en nyansering, men
så fin, så utan all beräkning, att hvarken sjelfva subjektet eller
hans grannar märkte, att baronen genom vana ernått denna
färdighet att behandla dem.
Han var sålede9 societetens prydnad och glädje; ty han hade
lärt sig att glädjas med dem, som glada äro, och söija *med de
sorgsna — en helig regel, 90m aldrig noggrannare iakttages än af
en fint bildad menniska.
Baron Lichton var denna qväll sig lik; han följde hvarje blick,
hvarje intryck med sin fina observationsförmåga och lyckades som
vanligt att behaga alla.
Äfven Hilma hade länge bemärkt den unge mannen; men
denna afton fann hon mera tycke för honom än någonsin; han9
ansigte var så talande och hans blick så svärmisk och innerlig.
Äfven hon var, liksom han, ett uttröttadt lyckans barn, och hon
tyckte mången gång, att de måste känna lika, tänka och reflektera
lika öfver verlden.
Men detta var doök icke fallet. Baron Lichton var långt ifrån
att vara en, som ansåg sin ställning olycklig, som förebrådde sig
sina rikedomar och slumpens välgerningar; han var endast trött af
njutningar, men hade likväl ännu en väg öppen — ärelystnadens.
Mannen är i detta fall lyckligare än qvinnan, ty hans
ställning gör, att han kan söka hjelp och kraft utom sig, då deremot
qvinnan måste söka sitt räddningsankare inom sig sjelf. Mannen
blir rusig af ärelystnad, då han finner sitt lif tomt; qvinnan måste
fylla detta tomrum med tyst sjelfbegrundaude och med kärlek.
I sjelfva verket fanns det således icke ett par mera olika
menniskor än dessa båda, af rikedom och herrlighet uttröttade.
«Lycklig den», yttrade Hilma till baronen, «som, liksom
Bernhard, kan lyckliggöra andra.»
Baronen gjorde ej hvad kanske tusende af hans härmare gjorde,
passade på att sä^a en artighet, som vid ett sådant utrop varit
så lätt funnen, utan svarade: «Ja, han uppfyller blott ett
själs-behof, ty det finnes väl ingen, som älskar, som tänker, som
svärmar och njuter, hvilken ej ville rycka in hela skapelsen inom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
