Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjernehof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om söndagarna kom med spann till kyrkan, trädde hela folkhopen
åt sidan och blottade vördnadsfullt sina hufvuden, och barpnen
gick fram mellan denna menniskomassa utan att se pä nfigon eller
helsa på någon; långt efter ^sedan den mäktige mannen gått in i
sin loge, — ty en sådan med glasfönster fanns i kyrkan, —
fortfor tystnaden bland folket; han yttrade en magisk verkan på
mängden, något, som sade deu, att han tillhörde en annan tid och ett
annat slägte.
Denna känsla var- sann, liksom de flesta aningar hos folket,
fastän den ej . var klar. Baronen tillhörde en annan tid än vår,
var en sannskyldig gengångare från aristokratiens gyllne epok, den
så kallade frihetstiden, då adeln ansåg konungen för sin like och
i sig inympade allt adligt, allt dugligt och allt mäktigt, det måtte
då grunda sig på blott börd, på snille eller på rikedom.
Stjernehof hade således ända till vår tid bibehållit stämpeln
af ett feodalslott, en ståtlig men tung byggnad, som beherrskade
en trakt, bebyggd med jordgråa kojor och befolkad med fattiga
och råa daglönare. Baronen hade den öfver ty gelsen, att han
verkligen var en menniska af annat slag än dessa andra och lät blott
medelbart genom sin kamrerare folket förnimma sin vilja.
Han hade sitt lilla hof af betjening, och kamreraren var för
Stjernehof detsamma som en major domus i Frankrike fordom, ett
slags jarl, som i sin herres namn styrde och ställde. ’
Men kamreraren K lin ting var en af dessa, som var en trogen
tjenare, men en elak herre; han skaffade sin hofmarskalk mycket
inkomster, men också folket mycket uselhet. Detta gjorde, att
han var hatad, och att baronen blef fruktad som ett outransakligt
Öde, utan att denne ens drömde om hvad hans folk led.
Så <usla kojor hade han alltid sett i sitt grannskap, så magra
barn och så vissnade qvinnor hade der alltid funnits, och han
reflekterade ej deröfver — det måste så vara — folket måste bo så
och se så ut —<■ det var en egenskap hos d«m.
Allt höll honom i denna förvillelse, ty intet klagomål trängde
till hans öra, der han som enkling och med sin ende son borta,
ej hade någon, som ville eller vågade säga honom sanningen.
De stora djupa rummen med sin mörka träpanelning, de många
porträtterna af hans förfäder, som blickade ned från väggarna, de
bjertmålade ättetaflorna, gom prydde hans fadernesal, och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
