Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vis-Jon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det finnes många, som uppoffra lugn, sömn, belsa, med ett
ord allt, som kämpa natt ooh dag och vandra verlden omkring
for att undslippa att arbeta, då de, om de ville göra det, skulle
må väl och utan de tusende bekymmer, som trycka lättingeic.
En sådan var .väl Jon egentligen icke, men ändå något ditåt;
han ville vara betjent och ingenting annat, och då *ban ej kunde
få kondition, derföre att han vridit ena foten ur led och haltade
något, så beslöt han i stället att välja ett arbete, der han kunde
hvila sin sjuka fot, jemt och rätt det svåraste han i sin belägenhet
kunde välja: nemligen att gå omkring landet med visor och
träsnitt.
Då man undantar detta lilla fel, som låg i hans första vanor,
var Jon en ärlig, öppen och god själ, som gerna hade roligt sjelf
och gerna roade andra, som djupt kände tacksamhetens, ärans och
kärlekens pligter. Han riktigt njöt af att kunna få tacka; och
kanske det var derföre han satte sig i en ställning, der han fick
tillfälle att tacka många. ’
Det var en varm Junidag år 1821, då en nära femtioårs man
vandrade vägen fram genom skogen vid Tallveda; på ryggen bar
han en stor väska och i handen en korg; det var Vis-Jon, som
kom med hela sin boklåda på ryggen. Plötsligen stadnade
mannen och såg sig med forskande blickar omkring.
Han hade några år förut vandrat denna väg, men då fanns
ej denna afröjda plats i skogen, icke denna lilla snygga stuga,
som, oaktadt sin bondfason, likväl liksom hade något
herrskaps-aktigt i sitt yttre, liksom hela anordningen att låta tjocka träd
qvarstå inne på gårdsplanen gaf stället utseende af ett eremitage
i en park.
Vis-Jon var ej blyg af sig, utan begaf sig till den lilla
byggningen. Ett spinrockshjul, som hängde på ena knuten och gungade
på sina hakar, sade honom, att huset beboddes af en svarfVare.
«Svarfvare», mumlade Jon vid sig. sjelf, «åh ja, om jag inte
vore ofårdig, så kunde jag väl också svarfva och inte gå så här
som Jerusalems skomakare.» En lätt su«k beseglade dessa ord,
som dikterades af en hemlig längtan efter ett hem. En ung piga
kom ur byggningen och mötte Jon; nu var ban i sitt element)
ingen förstod så väl som han att tala vid bondflickorna öch. tvinga’
dem att skratta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
