Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vis-Jon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trettio år yngre än jag. «Du kunde bli make och far och bygga
dig en stuga», tänkte jag, och frågade, om hon ville ha mig. Jag
fick ja; det lyste om hinderslöshet för Gustaf Bos, ingen anmälde
sig, och jag blef vigd. Ser du, Jon, den der lille rödmosige gossen
der är vår pojke; han är den rätte fideikommissarien till
Stjerne-hof; men om Gud låter mig lefva till dess han blir stor, icke skall
han bli baron, utan en duglig handtverkare.»
I detta ögonblick inträdde hustrun med maten. Jon
betraktade nu den lilla enkla friherrinnan utan att veta det; det var en
•ylfidisk späd varelse med sköna milda blåa ögon, emaljhvita
tänder och en skarpt begränsad rodnad på kinderna; sjelfva Jon tyckte
på henne, att hon hade svagt bröst, fastän han visserligen ej just
tänkt sig in i medicinen.
Måltiden var något tvungen for Jon, som omöjligen kunde
reservera sig från sina gamla minnen; beständigt ville han kalla
sin värd för baron och sin värdinna för hennes nåd. Men han åt
desto flitigare; han visste, att hans mun bar sig minst dumt åt,
då den tuggade.
Imedlertid gick måltiden lyckligen förbi, och nu föreslog
värden sin gamle kamrat, som han kallade honom, en promenad åt
de små egoma.
De voro således åter ensamme. «Nå, Jon», började baronen,
«du beundrade alltid förr firina hvita, fina händer; hvad tycker du
om dem nu?» Han framvisade en grof hand med tjocka valkar,
ådrig och brun. «Nå?»
«Gud bevare mig för sådana händer», sade Jon; tdet var ändå
skada pä händer.»
«Du säger det, du», yttrade baronen skrattande; «men Gud
ske lof, att jag har styrka och arbetsförmåga i mina händer.
Minnes du mitt vapen? Kommer du ihog storm vasarna deri?»
«Ja visst gör jag det; jag såg nog så ofta på bar..., ert’
vapen, att jag kan det utantill», svarade Jon.
«Ser du, nu växa vasarna på åkern, och den har jag brukat
med egna händer, sedan min svärfar dog.»
«Svarfvaren ?»
«Ja visst, svarfvaren», skrattade Gustaf Bos; «tycker du icke
om, att jag blifvit en menniska rätt och slätt?»
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. V. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
