Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vis-Jon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under det terrassformiga berget, som höjer sig deröfver med sina
trädgårdar och lusthus, sina springvatten och der längst opp den
gamla «Kärnan!» Men dessa besök voro endast ögonblickliga; jag
måste åter ut och fortsätta den ändamålslösa resan till Petersburg;
pöjet att blott för några minuter se mitt fosterland betalade jag
med dryga penningar, med en lång resa och med månaders mödor
på sjön. Nå väl, 1818 kom, och hjelten beträdde Sveriges thron;
nu blef mig längtan odräglig; hela den ätt, som kunde anses för
mina fiender, var försvunnen — men huru?
»På en af mina resor kom skeppet ut för en storm; sjön gick
kort och ojemn; vi lågo på höjden af Lindesnäs; «en man* öfver
bord lo hörde jag från däck — »hvem?» — »Gustaf Ros.» Den
hederlige Gustaf Ros var den ende svensken om bord; ofta hade
jag suttit med den treflige sjöbussen under nattvakten och talat
méd honom om Sverige; han rådbråkade franskan och jag med
vilja svenskan; vi förstodo hvarandra. All räddning var förgäfvea.
Gustaf Ros dog som en sjöman egnar; han somnade i sin moders
armar. Det var ett hårdt slag för mig; han var mig så kär som
eh bror; han var Svensk. Men hastigt flög en tanke som en
ljungeld genom mitt hufvud, och några minuter derefter öppnade
jag min förolyckade väns kista och bemäktigade mig hans papper.
»Nu, nu är jag åter Svensk, sade jag vid mig sjelf, nu kan
jag få dö i mitt land. Ros var ungefar af min ålder; jag kunde
således begagna hans prestbevis.
»Och så ateg jag i land och lemnade skeppet utan att taga
afsked; löjtnant Schweitzer hade försvunnit, men Gustaf Ros hade
lefvat opp och vandrade in i Sverige efter en skilsmässa af nära
30 år. Mitt hem vågade jag ej besöka; hvarje gumma skulle ha
kännt igen mig der, utan jag tog kosan hitåt. Här borta bakom
skogen låg en stuga; jag kom dit en afton sent och begärde
husrum; der bodde en gubbe, vårdad af sin dotter; den gamle hade
varit svarfvare och sysselsatte sig ännu med sitt handtverk, när
han kunde — men nu låg han sjuk. Jag lärde, som du vet, i
min ungdom att svarfva, och detta minne kom mig att genast gå
till svarfstolen hos min sjuka värd. »Kan du svarfva?» frågade
han, då han såg mig med van hand svarfva ett klot. Ja, farl
— Med ett ord, jag blef qvar och försöijde familjen med mitt
arbete. — Anna hette dottren; det var en god dotter, fastän nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
