Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midt öfver gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att inpassa sina känslor i andras, deltog baronen i flickans glädje
och fortjusning öfver saker, som för honom voro alldagliga: Gö-
thilda tyckte också om Ludvig Lichton och gratulerade i sitt sinne
kusin Hilma, som var förlofvad med honom. Det var väl ej sagdt
af någon; men Göthilda förstod det nog, hon.
Snart blef samtalet allmänt, och majoren kom under fund med,
att baronen både älskade menniskorna och kunde «kupa» potatis,
hvarföre majoren tänkte: «den der måste jag studera litet närmare.»
Imellertid kände majoren icke Ludvig Lichton, men denne
kände deremot majoren ända in i hj er t röt t erna. Majoren kunde
aldrig studera denna ädla proteusnatur, som på bottnen af ett
godt hjerta, ett upphöjdt sinne, byggt det mest fulländade
mästerstycke af sann belefvenhet och urbanitet.
«Men har då Ludvig Lichton aldrig förklarat dig sin kärlek?»
frågade Göthilda sin vän Hilma andra morgonen, då de sutto
ensamma bland blommorna i sällskapsrummet.
«Nej, Göthilda lilla, han har aldrig sagt något.»
«Men hvarenda menniska ser, att så är», invände Göthilda;
<rjag begriper icke hvad han tänker på.»
Hilma smålog. «Men hvad säger du, Göthilda, derom, att, om
han i detta ögonblick begärde min hand, jag skulle betänka mig,
ja till och med afslå den.»
Göthilda betraktade länge sin vän med ett barnsligt smålöje
och skakade på hufvudet, men snart blef hon allvarsammare.
«Det är ledsamt, Hilma, men ditt utseende säger mig, att du
ej narras med mig; det är således din rikedom, som tvingar dig
att synas likgiltig?»
Hilma skrattade. «Nej, kära Göthilda, visst icke, men Lichton
måste förtjena mitt hjerta, innan han får min hand.»
«Nå, förtjenar han då icke ditt hjerta? Det är ju en ädel
man; hörde du inte hvad pappa sade i går afton, sedan han gått?»
«rJo visst, Göthilda; men, ser du, man kan vara ädel i ett
fall, men oädel i ett annat; jag vill, att ban skall stå ren och
öppen framför mig och säga: «detta är min goda sida, här ser ni
mina fel.» Nå väl, då kände jag honom; men Ludvig vill vara
alldeles felfri, och derföre så—»
»Misstänker du honom?» inföll Göthilda; «men fastän mamma
beständigt säger, att det finnes ingen karl, man bör tro, så finns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
