Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midt öfver gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likväl sådana — pappa till exempel; — också får mamma alltid
den invändningen af oss; men då säger hon: «pappa är ett
undantag från alla andra» — kan nu inte Lichton också vara ett?»
Hilma skulle just svara, då det knackade på dörren och
Gerhard steg in. Den unge mannen var nu för första gången blyg
och helsade stillatigande på de begge flickorna; eljest plägade han
vanligen säga några ord till fröken Hilma, som var hans
beskydda-rinna och som tycktes road af hans infall. Han var stum ooh
blott bugade sig; Göthilda steg upp och neg vackert, hvilket
gjorde honom ännu mera förlägen. Hilma hjelpte dock saken, då hon
sade:
ftVälkommen, herr Gerhard, nu går tiden ej så långsamt som
forr, nu dra sig alla klockor före.»
Gerhard smålog på sitt egna barnsligt fromma sätt och
började sitt arbete.
«Den der karlen ser. bra god och hederlig ut», hviskade
Göthilda till sin kusin.
«Ja, han är så också», fick hon till svar.
«Nå, Gerhard», yttrade Hilma, »jag har ej någonsin frågat
Gerhard, om han är Stockholmare?»
«Nej, fröken, jag är från landsorten», sade Gerhard, «och som
liten pojke tog herr Winter upp mig och har uppfostrat mig. Herr
Winter är en god, mycket god menniska; jag håller så mycket
af herr Winter.»
«Det är vackert af er», sade Hilma, «och den hederlige gubben
håller väl också af er?»
«Ja visst, fröken, fastän», tilläde han småleende, «han ibland
är litet kinkig, men det gör ingenting.»
«Hvad voro edra föräldrar?» frågade Hilma, som tycktes just
vilja taga reda på den unga mannen.
•Mina föräldrar, fröken, dogo, när jag var liten; jag mins
dem inte redigt; men jag kommer likväl ihåg, att min far var en
lång stor karl med gråsprängdt hår — han såg bra ut.»
»Mins ni intet mera?» fortfor Hilma. «Tala öppet för mig och
min kusin här! Tala öppet, Gerhard; vi höra gerna på.»
«Jo», återtog Gerhard, «fastän det kan ej roa er att höra —
men jag mins en dag, min mor var död, jag var liten och trodde,
att hon sof, men hon var död, det kan jag väl förstå af det öfriga;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
