Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midt öfver gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är i den moraliska verlden, som i den fysiskå: vi träda
in i en mekanisk verkstad, hjulen rulla, blocken knarra, svarfven
gnisslar, ej ett ord, ej en stafvelse kunna vi höra, och likväl står
den vande arbetaren der alldeles ostörd; han hör en hviskning
genom det förvirrade bullret, han . hör fogeln slå derute i björkarna
vid ån, på andra sidan hjulhuset.
Så är det också i andens verld: man blir ej döf, ej hård, ej
egoistisk derföre, att man lefver i dess buller och är utsatt för dess
glans; men man måste vara van dervid, inöfvad från barndomen,
ty eljest blir afbrottet för stort.
Massan dömmer vanligen oriktigt i detta fall; hon vill så
gerna tro, att de höga hafva andra känslor, andra tankar än dem,
som genomtränga folket, och detta tror, att blott en man ur folket
kan bibehålla sans, rättvisa och måtta på en hög plats. Tusende
misstag hafva dock bevfeat, att, om det är någon, som förvirras,
som svindlar, så är det en, som på en gång lyftes i höjden, om
han då bäres af snillets egna vingar eller balanserar på nådens
halmstrå.
I vårt land har man ej vana nog att se sådana upphöjelser;
man har tvärtom fått en slags traditionell tro, att blott vissa
namn, vissa forut gifna prerogativer gifva en rätt och en
möjlighet att intaga en inflytelserik plats, och det är denna folktro, som
gör, att många af de spridda försöken i ’denna väg ej lyckats efter
förmodan; den upphöjde har sjelf funnit ^ig helt underlig i sin
uppböjelse, och hans kraft bar vikit ifrån honom i det ögonblick,
då han som bäst behöft den, just då han bort rättfärdiga både
sin egen lycka och den, som gifvit honom den.
Så hade den unga flickan ej kunnat bibehålla jemnvigten, då
bon kom i en samhällsställning, som var utom hennes vanor, som
gjorde ett for häftigt afbrott mot hennes barndomsintryck. Att
räkna strängt med henne vore orättvist; ty vi ha sett «stora män»
svindla vid mycket mindre, än hon, och från ädla folkvänner
förvandlas till fåfänga egoister.
Doktor Winter gjorde snart besök, och Emma kunde ej, som
hon förut ämnat, förklara sig för sjuk; hon måste vara med; men
derpå vann ej den goda doktorn i hennes ögon. D& hon jemforde
honom med baron Ludvig Lichton, fann hon tydligt den sednares
många företräden som sällskapsmenniska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
