Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midt öfver gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur en resbeskrifning talade om, att kejsaren i Japan gör —
genom. ombud.»
«Ja, jag vet, att den der Gerhard är Hilmas favorit», sade
Emma, «och det kommer 9ig deraf, att Ludvig Lichton ofta
nedlåter sig tala vid den karlen, som rättnu är så näsvis, att han
blir odräglig.»
«Kära Emma», började Göthilda, «det ser ut, som det vore
skrifvet i stjernorna, att du och jag skola gräla; men jag kan icke
undgå att fråga dig, hvem som är odräglig, en gesäll, som är glad
och hederlig och enkel och anspråkslös, eller en nådig fröken, som
inte vet, på hvilken fot hon skall stå, och som slutligen ej vet,
om hon skall kunna älska en hederlig karl, derföre att han rätt
och slätt är en hederlig karl.»
ffKära Göthilda, du är ett barn och förstår verkligen icke,
hvad som passar eller inte passar en flicka med bildning; du är
van vid friheten derute på landet, och det kan väl vara godt och
väl; men — nog om den saken. Nu är jag imedlertid instängd;
ty Winter vill jag ej träffa i tants societet; han med sitt
framfusiga sätt — huru skulle det taga sig utP Nej, jag mår illa;
kom ihåg, att jag mår illa, om Winter kommer!»
«Det är en präktig begynnelse till ett äktenskap», suckade
Göthilda, då hon lemnade sin syster. »Stackars Emma, du är ändå
bra olycklig; du hinner knappt bli varm, förr än en kall skur af
dum fåfänga regnar öfver din själ. Huru har du blifvit sådan här,
der Hilma varit ditt dagliga sällskapP» Så tänkte Göthilda; men
saken är lätt förklarlig.
Då Emma kom till sin tant, var hon som Göthilda ett
lyckligt naturbarn, utan menniskokännedom och utan anspråk; bon
kom ur ett fattigt hus i ett rikt, ur en trång krets i en vidsträckt,
ur det anspråkslösa hemmet in i en glänsande verld.
Eikedomen, den stora cirkeln och den strålande glansen voro
redan en vana för Hilma; hennes själsodling gick således i lugn,
liksom intet af allt detta funnits till; bullret omkring henne störde
ej hennes själs stilla arbete med sig sjelf; Emma åter stördes af
alla dessa nya föremål och blef dof för den sakta hviskningen i
sitt eget hjerta; och kände hon den någongång, så trodde hon,
att hon misshört sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
