Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett år derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gesäll egnar och anstår; men nu åker jag — på befallning.
Baron påstod, att jag ej fiek gå och derför —»
«Det gör ni rätt i, Gerhard; en hvar bör lefva efter sitt
stånd.»
«Ja, då skulle jag gå, och det må majoren tro, att jag nog
gör, blott jag kommer ut.»
Majorskan sände in en piga med bud, att theet var
serve-radt, ett uttryck, som den goda frun inlärt innepigan allt sedan
hon på Hjelmsund hört friherrinnan Rotenburgs betjent begagna
det. Majorskan visste ej, hvem den främmande var, men det
oaktadt hade hon omgifvit sig med sin lilla hofstat; Clementine
och Göthilda voro i förmaket, när majoren steg in med sitt
främmande.
»Det är herr Gerhard, mamma», sade majoren och smålog i
sitt hjerta åt sin hustrus pompösa tillställning med theet, ’som för
tillfället skulle serveras i de äkta mandarinerna, som tant
Rotenburg skänkt sin svägerska och som aldrig nyttjades utom vid
högtidliga tillfällen.
Majorskan gjorde en mycket kort helsning och sade: «Jo
bevars, jag har nog råkat honom förr; mjuka tjenarinna, herr
Gerhard.» Det var icke utan att majorskan blef oangenämt
öfver-raskad, då hon fick se, att den främmande icke var någon annan
än en simpel gesäll; flickornas helsning var stuin, och begge
rodnade för ynglingen, som å sin sida blef liksom något förlägen.
»Herr Gerhard», började majoren, som såg att samtalet
kommit ur sitt esse, «skall resa utrikes.»
«Jaså», yttrade majorskan med en förnäm böjning på
hufvudet.
«Ja, det skall han verkligen», återtog majoren, ~«och na i
förbifarten helsar han på här; det var ju rätt beskedligt af
Gerhard; se så, nu sätta vi oss i ro.» Samtalet ville likväl ej gå,
oaktadt alla majorens försök att sätta det i rörelse; hvarken
Gerhard eller hans egna ville hjelpa honom; det der föreföll honom
tråkigt och efter några preludier gick han ut för att se om
folkel, som han sade; men då han kom ut, mumlade han vid sig
sjelf: »sannerligen för Gud, har icke min beskedliga gumma också
sin smula högmod och Göthilda tror jag också; jag kan slå mig
i backen på, att slutligen Clementine och jag äro de enda menni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
