Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett år derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppsyn var således glad och fryntlig, nar hon bittida, som hon
plägade, väckte Göthilda, och begge följdes åt i sysslorna.
«Vi skola koka bra starkt och godt kaffe, Göthilda», sade
majorskan, «och Anna Märtha ska’ bära det ned till honom på
sängen; lägg kringlor och rån i korgen, så att han får litet mer
att välja på än bara skorporna.»
Göthilda fann sin mor alldeles förändrad, och hjertat hoppade
af glädje. Så snart hon kunde flög hon upp till Clementine.
«Det gick bra, Clementine; mamma är så god i dag, och nu
vet hon allt; ser du, det gick som jag sade — Gudskelofl»
Clementine, som eljest var mera eftertänksam, tog saken för
klar och kysste sin öfverlyokliga vän på pannan. «Gud välsigne
dig, Göthilda! blif en god hustru», sade hon, «men glöm nu inte
min bordstudsare!»
«Nej, nej, var säker», skrattade Göthilda och ilade ner igen.
Frukosten blef ståtlig; majorskan hade anordnat allt på det
präktigaste och till och med en portvinsbutelj (husets enda) var
framme, högtiden till prydnad. Majorskan hade ej sparat något
för att godtgöra sitt fel, i synnerhet som Gerhard, då man
undantar hans olycka att i otid framlocka de äkta kopparna, var i hennes
smak och alldeles icke skulle haft svårt att bli hennes favorit, ty
huru än det var med hennes ståndsbegrepp, så voro de ändock ej
annat än en fernissa, som ej hade bitit in i hjertat.
Majoren forskade i Göthildas ögon efter orsaken till hennes
ovanliga glädtighet; ^qvarnen var ganska riktigt i gång», och hon
jollrade och skalkades, så att sjelfva Gerhatd ibland måste småle,
och genom några små vinkar liksom började fatta, att Göthilda
var långt ifrån utan hopp.
Han blef således också glad, och frukosten var den muntraste
man kan tänka sig.
Den ende, som ej var rätt hemma, var majoren, som tyckte
sig ha ställt allt så, att det skulle bli ledsamt, och nu på en gång
hörde sin dotters tungoband löst, såg sin hustru fryntlig, sjelfve
den olycklige älskaren munter och treflig och Clementine, som
deltog i komedien. Man hade, den gode majoren oåtspord, fastän
han egentligen var theaterns direktor, ändrat pjes och gaf N:o
777 i stället för en borgerlig dram att gråta åt, som stod på
repertoiren, och det var således ej underligt, om hela saken före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
