Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett år derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föll honom en smula kuriös. Han hade väl hört talas om stoiskt
lugn, men detta var änd& mycket mera, ty han hade ett olyckligt
älskande par för sig, som skrattade af hjertans grund och lät maten
smaka sig med den mest herrliga aptit.
Hästen var framme och afskedets stund inne. Gerhard tog
afsked, först af majorskan naturligtvis, och hon smålog så godt
och sade: «när Gerhard kommer tillbaka från sin långresa, så var
välkommen hit, mycket välkommen, käre Gerhard.»
Majoren bad honom väl ej helsa på, men sade: «håll hvad
du lofvat; blif alltid det du är, Gerhard», och tog ynglingen i
famn.
Alla dessa tecken och under hade ej undfallit Göthilda och
således, när ynglingen nalkades henne och med blyg förlägenhet
fattade hennes hand till afsked, sade hon midt imellan gråt och
löje: «käre Gerhard, jag vet nog hvad pappa och thamma beslutat;
farväl med dig! Gud välsigne dig; kom snart igen!» och nu lutade
hon sig intill honom, så att han, hänförd af samma säkerhet som
hon, grep henne om lifvet och-kysste henne — på pannan; ty en
liten hake tyckte han ändå fanns till; «Gud välsigne dig, Göthilda!»
sade han, tryckte Clementines hand och skyndade till sitt åkdon.
«Gerhard I» ropade Göthilda, «kan du komma öfver en vacker
bord-studsare åt Clementine, så köp; jag har lofvat henne den på vår
bröllopsdag.»
Gerhard, som oaktadt Göthildas öppna förklaring, ändå
fruktade, att saken på något sätt skulle «haka sig i repeterverket»,
nickade ja och körde.4 Majorskan hade vid den oförmodade
upptäckten fallit som ur skyarna och fick ej reda på hvarken sig sjelf
eller händelserna förr än det var för sent; majoren åter fick en
betänklig mine och tänkte: ase så för f—n, det der kommer efter;»
men Göthilda, upprörd af de blandade känslorna af öfverdrifven
glädje och smärta öfver Gerhards resa, föll sin mor om halsen och
sade: (tack, söta mamma, tack, tack, evig tack — och pappa —
tack — ack, jag håller af er begge så mycket, så mycket — och
af dig, Clementine, som alltid har tröstat mig.» :
«Nog nu, barn», sade majorskan, ty hon visste ej, om det
skulle kostat henne guld, hvad hon egentligen borde säga; »nog
barn, släpp mig; jag skall tala med pappa».
Och nu blef der åter en konferens. ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
