- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 5. Får gå! ; Ett namn : Genremålning /
339

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas hem

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Inspektoren var alldeles forstelnad; bränneriet var långt ifr&n
obetydligt, och han hade sjelf i många år haft bränvinsmonopolet
på egendomen, det vill säga, nära nog i hela socknen; han hade
alldeles forlupit sig, ty den unge baronen hade ett så öfverflödigt
förtroende till hans ord, att en osanning alltid blef tagen för
kontant.

"Oändligt gerna, nådig baron», svarade derföre mannen; «men

— fastän det är obetydligt, så — inventarierna.»

«Det är naturligt, att jag köper dem af er; det säger sig
sjelf. Med ett ord, jag vill ej, att ni skall ha ett’bränneri; det
är vi som skola tillse sedlighet och nykterhet och således skall
hvarken jag eller ni drifva en dylik handtering; ni är ju nöjd, min
bästa inspektor?»

ffJa, herr baron.»

«Godt, jag väntade det af ert nit; farväl så länge!»

Inspektoren gick, med hvilka känslor kan man lätt föreställa
sig; men baronen var så bestämd och tillika så rättvis, att man
ej kunde säga något.

Ludvig smålog. «Den der maunen, Hilma», sade han, »måste
flytta, men han måste flytta af egen drift. Det finnes tusende
skäl att uppsäga honom, jag vet mera än han anar och kan draga
fram sådana saker, att han ej kunde klaga att komma härifrån
och slippa dermed, men jag kan det ej, ty jag vill ej låta folket

tro, att jag hämnas å deras vägnar; skadeglädje är icke någon

ädel glädje och att hämnas är dessutom oädelt; således måste
mannen sjelf ledsna, ej genom orättvisor, utan derigenom, att han
sjelf snärjer sig, att han så slugt väfver nätet, att han slutligen
sjelf fastnar deri. Och för detta behöfver jag ingenting annat än
fullkomlig ärlighet; man kan aldrig göra en 9kälm ett värre spratt

än att vara öppen och ärlig mot honom; det blir bestämdt alltid en

olika strid, deri han ligger under, när blott motståndaren vet precist
hvad han vill och någorlunda beräknar sin man. När tvenne
menniskor kämpa, den ena ärligt och den andra med list, så är dep

redlige beväpnad med ett svärd och den andre med en stilett;

blott man ej vänder till ryggen, har det ingen fara.»

«Han skall Båledes flytta», Bade Hilma; «men har han något

att lefva af? Han har hustru och barn.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/5/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free