Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ah, lilla Hilma, ett par hundratusen riksdaler, som han eger,
göra honom oberoende, och just derföre flyttar han bestämdt, s&
snart han märker, att han ej är ensam om makten.»
«Och huru går det med Gerhard, Ludvig? Din far dröjer med
upptäckten», sade Hilma. «Hvarför detP»
«Min far vill nödvändigt göra Gerhard till en annan menniska,
till någonting baronaktigt och det förmår han icke; han har nu
skickat ut honom på resor i den förhoppingen, att ynglingen skall
fattas af tankar, som mera passa för det stånd, hvari han kommer
att inträda. Det kommer en gång att bero på Gerhard, om vi skola
bo här; men jag är säker, att han ej vill tillträda fädernegodset,
om han äfven byter namn. Det blir en romantisk historia, som
sedan kan komma in i en Almanach för damer.»
«För Gerhards skull, Ludvig, skola vi göra allt hvad vi förmå
att förbättra folkets belägenhet; han skall tacka oss derför»,
infoll Hilma.
«Nej, min goda hustru», sade baronen småleende, «vi skola
göra allt godt hvarken for vår eller hans skull, knappt för folkets
egen, utan derföre, att det måste så vara. Tro mig, om vi lefvat
på sextonhundradetalet, hade vi hvarken tänkt eller handlat som
vi nu göra; och om vi gjort det, hade vi handlat oklokt och
gagnlöst. Yi äro alla tidens barn, och en hvar, som handlar i
sin tid8 anda, handlar rätt, blott han vst hvad tiden säger, och ej
låter förleda sig af en ögonblicklig oregelbundenhet. — Yår tid
fordrar humanitet; fordom borde denna vara sluten inom vissa
klasser för att kunna vara koncentrerad nog for att verka; att då
utkasta idéer sådana som våra, hade varit att gjuta en droppa
vatten i ett grumligt haf.»
Jublet derutanföre tystnade småningom, och månen gick upp
öfver ruinen af Stjernehof. «Se der, Hilma, huru 9könt skiner ej
natten öfver all sjunken herrlighet!» sade Ludvig och tryckte henne
till sitt bröst; »men för de unga är dagen ännu uppe; låtom oss
verka medan solen lyser; äfven vårt verk skall falla en gång.»
Huru enkla och anspråkslösa voro icke dessa rum; blommorna
hade flyttat med sin egarinna; guldfiskarna, allt fann8 der; det var
ett vänligt hem, der sinnet hade nog ombyte för att aldrig tröttna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
