Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett sjukläger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej mera så mycket af konsten, men blir också ej aå bittert
be-dragen; han praktiaerar i frid och gör aå mycket godt och aå
litpt ondt han kan.
Doktor Winter hade ej hunnit öfver deaaa första profår, utan
inajuknade i en feber, 90m var gängae i trakten af Almvik, och
blef qvarliggande der, vårdad af aina vänner.
Majoren, eljeat en lugn och ej lätt atörd man, aom vanligen
hoppadea, att allt skulle gå bra, gick der, efter hemkomaten från
mötet, atum och föratämd och blott i stånd att ge ain omgifning
en an3trykning af lugn, men ej mera. Majorakan åter gjorde ain
ilit att koka goda aoppor, ty aoppa i en feber var, enligt hennes
åaigt, lika nödvändigt aom stillhet och friak luft. Göthilda åter,
aom förut varit aå hjerteglad, förajönk, då Wintera 9jukdom
för-värradea, i en djup bedröfvelae; hon hade två att tänka på, den,
aom kämpade om lifvet inne i hennea fars rum, och Gerhard, aom
kanake i aamma ögonblick, bland okända menniskor, utan vård
och utan deltagande låg bunden af eu sjukdom.
Deaaa tvenne tankar, den ena aann, den andra blott en
fruktan, vexlade beatändigt i den arma flickana själ. Clementine var
den enda, aom ayntea lugn och kanake äfven var det; hon var
den enda, aom egde ajälaatyrka nog att aitta bredvid den ajukes
säng och lyssna till hans yrande mummel. Det tycktes, aom
hennea sjal gifvit krafter åt den a vaga kroppen, ty utan afbrott.
vakade hon vid ajuklägret; utan att tröttaa hvarken af enformigheten
eller mödan följde hon den långaamma timviaaren på uret, ooh
sjelf ett urverk i preciaion, iakttog hon hvad läkaren föreakrifvit
och antecknade alla förändringar hon kunde märka i sjukdomens lopp.
«Huru är det?» frågade majoren, när han nu, smygande på tå,
nalkades sängen, der Clementine aatt och med vänliga ögon
betraktade den sjuke, som tycktes ligga i en orolig slummer.
. «Han sofver, morbror», hviskade flickan.
«St»ckars Clementine, du dödar dig; det är nu tolfte dygnet
du vakar.»
«Nej,. morbror, jag mår, Gudskelof, väl; jag är ej sömnig.»
«Nå, hvad tycker du?»
«Han8 panna är torr; doktorn sade, att det är ett dåligt
tecken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
