Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett sjukläger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Och du gråter inte, Clementine», yttrade majoren och strök
bort en t&r ur ögonvrån, «du kan inte gråta, stackars flicka, då
du mister den du mest älskar.»
»Hvarför skulle jag gråta P» sade flickan och såg med ett mildt
leende på sin redlige morbror; «om Winter ej kan kämpa sig
igenom, så går han till Gud, och dit komma vi ju alla en gång.»
«Ja, min flicka, du har rätt, men ändå», yttrade majoren,
«ändå kan man ej annat än djupt känna forlusten af en redlig
man; de äro sällsynta, mitt barn.»
Clementine kände på den sjukes panna; en lätt skugga flög
öfver hennes ansigte, men hon sade intet.
«Du är en half doktorinna, lilla Clementine; hvarför blef du så
mulen P» frågade gubben. «Äro tecknen farliga P Få vi hänga hvitt
för fönsternaP»
«Kanske, morbror — och snart derefter —»
«Hvad P»
«Snart derefter åter hvitt för fönsterna», fortsatte flickan, —
«ty, morbror, jag sitter här nu och lär mig att dö.»
ftTala ej så, flicka, tänk ej så sorgligt», yttrade majoren varnandte.
ffSer jag då sorgsen utP» frågade Clementine, och hennes
talande ögon lyste af en ren barnafröjd; «ser jag då sorgsen ut,
morbror? Nej jag hoppas ju blott.»
«Det är ett fortviflans hopp, mitt barn», sade majoren, «ej en
christens.»
Clementine lade handen på bröstet till en försäkran. «Nej,
morbror, här finnes ingen förtviflan här inne, jag är så öfvertygad,
så säker att snart åter träffa honom, att jag ej sörjer.»
«Och du vill lemna oss?»
«Lemna er, mina vänner», sade Clementine med ett gladt
smålöje, (mej, först då skall jag lefva ibland er; jag skall räkna
hvaije ädel och god tanka, som strömmar genom er själ; jag skall
följa er Öfverallt, se er Öfverallt, i alla öden, i alla försynens
vex-lingar; jag skall vaka vid er säng, då ni sofver, och sväfva fram och
åter, glad som ett lekande barn, på aftonsolens sista stråle, som
glänser in i rummet; då I ären glade, skall jag stegra er glädje
till en from tanke, och då 1 sörjen, skall jag gjuta tröst öfver
det sorgsna hjertat. Ack, då kan jag först lefva med er som jag
vill. — Han slår upp ögonen, morbror», afbröt hon sig sjelf, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
