Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett sjukläger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon märkte, att den sjuke hade öppnat ögonen och med iugn,
sansad blick betraktade henne. «Hur är det jned er, Winter?»
«Bra, Clementine», svarade han och ut9träckte armarna; «kom
intill mitt bröst, trogna, ädla flicka 1» Clementine lutade sig ner
och kysste den sjukes panna. «Ni* vet inte, major», fortfor den
sjuke, «att Clementine är min fastmö; hon har nekat, hon har
afslagit mitt anbud, men nu, nu gör hon det icke mera, eller hur,
Clementine ?»
«Nej, Winter, jag älskar dig i nöd och lust», hviskade flickan,
«nu och till evig tid.»
«Tack, Clementine», sade den sjuke; «det är ej långt igen;
tungan är torr; alla plågor äro borta; huden är sträf och pulsen
slår hastigt, nästan oräkneliga slag i minuten; känn, herr major,
så der hoppande, svagt, till hälften sjudande, till hälften krypande,
slår pulsen på en döende.»
Darrande som ett barn fattade majoren den framräckta armen
och sökte räkna de skyndande böljorna af blodets fors genom
pulsarna.
«Tack, major, för er vänskap», sade slutligen Winter; «tacka
dem alla derute; jag hör dem snyfta; de sitta derute i förmaket;
bed dem ej sörja; jag vill tala ensam med min fastmö.»
Majoren aflägsnade sig utan att säga ett ord, ty en döende
menniskas befallning är mäktigare än en herrskares i glansen af
sitt majestät.
»Således, Clementine», sade den sjuke småleende, «9åledes är
du min?»
«Ja, Winter.»
«Lofva mig en sak!»
«Ja.»
aTröata gubben min far och min stackars mor; vill du hjelpa
mig?»
«Ja.»
ffRädda, om du kan, Emma från förderfvet; varna henne, var
hennes vän, säg henne, att jag vill träffa henne i ett annat lif,
att jag gått före dit, men vet ej, om hon kommer efter; säg
henne, att jag aldrig varit sårad annat än i hjertat for hennes
skull, och det af sorg öfver henne.»
C. A, Wetterberghs Samlade Skrifter. V. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
