Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
feort fqr att lemna smärtan rum?» Tårarne darrade i Hilmas ögon
vid denna tanke.
«Jag hoppas, nej, min Hilma», sade Ludvig tröstande; «vi
bagge lefva i en vid, en stor spher; vi se omkring oss mycket
uselt, som vi ej kunna rätta, mycket smärtsamt, som vi ej kunna
lindra; ser du, denna vidja synkrets skänker oss tusende små sorger,
dem Gerhards i sitt hem ej veta af; vi utvexla vår lycka mot
skiljemynt ur smärtans skattkammare; alla menniskor ega vexel
derpå, och lycklig den, som uttar blott småsummor; den, som ej
gör det, måste lyfta hela kreditivet på en gång, och så göra
Gerhard och Göthilda.» Vagnen var framme och de ädla makarna
foro till Björklinge bruk.
Det var mot qvällen en vacker vårdag, då de kommo fram
och inträdde i sjukrummet Gardinerna voro nere; solen kunde
blott skicka några spridda strålar in i det skumma rummet; allt
var tyst, blott en dyrbar bordstudsare, som Göthilda köpt åt
Clementine och som ej hann tillställas sin egarinna före hennes död,
pickade på toiletten. Göthilda satt nedlutad öfver baraet; hennes
eljest så glada ögon voro stelt fastade på ett ställe som ett par
ögon af emalj hos en vaxbild; hon tycktes liksom se igenom de
bleka dragen af det i en snarkande dödssömn liggande barnets
ansigte, se ända in i den oskyldiga själen, som höll på att spränga
skalet Gerhard satt bredvid; han läste högt ur en andaktsbok,
«om, att barnen höra Gud till, att den är säll, som syndfri får
skiljas hädan, om tröst, om tålamod och ett himmelskt hopp;» men
läsningen var blott en sysselsättning, en bisak, liksom då en
lif-dömd, när han hör sin dom, plockar på sina knappar eller med
fingrarne far genom det förvirrade håret.
När baronens inträdde, blickade Göthilda stelt och stumt på
Hilma liksom för att fråga: «vet du någon hjelp?»
Gerhard lade ifrån sig boken och tryckte Ludvigs hand.
«Jag läser», sade han med ett sorgligt hjertgripande smålöje; «jag
läser för Göthilda, men hon hör ej på.» Allt blef åter tyst, och
Ludvig med sin maka satte sig på afstånd för att trösta, närtröst
blef möjlig, när allt var oåterkalleligen afgjordt De fästade sin
uppmärksamhet på Gerhard och Göthilda, som nu begge betraktade
sitt barn, under det att Gerhard hpll sin arm om lifvet på sin hustru,
som i sin obeqväma till hälften knäböjande ställning höll på att digna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
