Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt lyckönskningstal — ett sådant, som år ut ocb år in följer
samma formulär och 9amma mening.
«Tack, min vän!» sade kungen nådigt och räckte sin hand åt
pastorn, som bugande kysste den.
Hästarne voro snart förespända och lifkusken väntade blott
på ordet «kör!» då Gustaf observerade den lilla stugan, som stod
så fredligt der i ängens grönska, liksom icke någon konung
funnits eller någon politik flätat sina lömska nät kring folken.
Gustaf betraktade den ett ögonblick; slutligen utbrast han: «det der
ser ut att vara ett trefligt hem, kanske bebodt af en Philemon
ined sin Baucis. Hvad säger du, Armfelt! skola vi gå in till ,den
gode mannen?»
«H varför icke, Ers Majestät», svarade denne; oPhilemon är
sedan gammalt van att mottaga en guds besök och ganska säkert
skall hans trogna hjerta klappa af förtjusning, om den store
Gustaf besöker honom.»
«Må göra då!» återtog Gustaf, hoppade ur vagnen och ställde
sin kosa till den lilla stugan. Dörren var stängd, men nyckeln
satt i och Gustaf steg in. Han blef, mot vanligheten, förlägen
vid sitt inträde i rummet då han fick se dess innebyggare. Det
var en liten, puckelryggig karl, med ett blekt, sjukligt ansigte,
som satt på en liten pall framför sitt arbetsbord, ifrigt sysslande
med hopsättandet af ett fickur.
Hvad skulle väl Gustaf känna, han, som Öfverallt mötts af
beundran, af smicker, af uppmärksamhet och fröjderop ; han, som
ifrån vaggan lärt sig att betrakta menniskorna antingen som.verk
tyg för sin vilja eller som fiender; hvad skulle han väl känna,, då
han nu såg den lille vanlottade konstnären sitta lugn och stilla
och med uppmärksamhet insätta en spindel i en simpel bondklocka,
under det att «Vasas ättling, den förste medborgaren bland ett
fritt folk» stannat tio alnar ifrån hans stuga. För första gången
i sin lefnad kände han sig öfverflödig, kände sig bortblandad i
folkets massa, utan egen betydelse; han hade för första gången
fått se en menniska, som ej lät störa sig af maktens och höghe*
tens prål och buller, utan skötte sitt yrke, liksom det varit honom
likgiltigt, om en Gustaf funnits eller icke.
Det är en dylik känsla, som gör vistandet i stora stäcfer så
nedslående för en landtbo. Der hemma känna honom alla; sker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
