Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom en lycka, eller träffar honom en olycka, i alla öden deltaga
hans grannar; men gläds han eller förtviflar han i den stora
staden, hvem deltar då i hans glädje, hvem märker hans sorg? Han
är ej då mera en centralpunkt; han är utkastad i periferien af
lifvet, ensam och irrande bland massan. Denna känsla var det som
genomströmmade Gustafs lättrörliga sinne, och en mängd tankar,
aldrig förut förstådda, framstodo nu klara inför hans själs öga.
Den lille urmakaren stod upp, då konungen nalkades, lade
med mycken försigtighet den nylagade spindeln under ett hvälfdt
glas, satte sin lilla fil fast i verktygsremmen och bugade sig för
sin gäst.
Gustaf hemtade sig snart ifrån det obehagliga intryck, han
rönt, och sade, med sitt vanliga intagande leende: «Min käre
mästare, ni bor här rätt skönt; det måtte vara bra trefligt att bo så
der och ha en sådan utsigt!»
Kungen hade rätt: från det lilla fönstret såg man, öfver
top-parne af björkskogen, som klädde den tvärbranta strandsluttningen,
Yettern, och midt öfver i ett blått Qerran Yestergötlands mörka,
med barrskogar betäckta berg och åt höger, midt i sjön, låg
Vi-singsö, utbredd som en landkarta; tornen på kyrkan och det gamla
gymnasiihuset glänste blekröda i aftonsolens strålar, ooh några
förfallna murar efter Magnus Ladulås* borg stodo lutande på
stranden. På sjöns yta flöto några farkoster med svag vind nedåt
Jönköping, som syntes till venster, till hälften dykande upp ur
insjö-hafvet och speglande sitt ensamma kyrktorn i den lugna vattenytan.
Mästaren bugade sig och såg utåt sjön innan han svarade:
«Ja, Hans Majestät, här är allt grannt och rart; men jorden har
så ondt af bottensyra, att knappt annat än gräs växer här på
bergskanten.»
Gustaf rynkade något på pannan åt det föga prydliga svaret
och frågade mannens namn.
«Jacob heter jag», svarade han, «och kallas vanligen
Klock-Jacob.»
«Nå, min käre Jacob», sade Gustaf och satte sig på den lilla
bänken, «du är ändå ej synnerligen nyfiken utaf dig, då du icke
går ifrån ditt arbete för att se kungen.»
•Åh-åh», återtog Jacob och ett underligt leende sväfvade
öfver hans bleka drag, «jag tyckte, jag, att kungen, såväl som jag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
