Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Hvem är det der fruntimrét, som är klädt som en
riddaredotter frän fjortonhundratalet, med jagtfalken på banden och sin
page i släptåg?»
frHvem! jaså, ni gissar icke ... Ni har således ej hört henne
tala? En sådan röst har ingen utom hon; masken förändrar väl
ljndet något, men man igenkänner ändå förtjuserskan i våra
sällskapskretsar. Lyssna blott hvilka fina vändningar! Ah, ah, char*
mant!»
«Men, bästa solgud», återtog Augusta småleende under
masken åt sin enfaldige tillbedjare, «men jag vet ej ändå hvem ni
menar.»
»Bevars, min nådiga! jag menar, att den der riddar-dottren
är fröken Augusta Gyllenlants, vår societets prydnad.»
»Bet var besynnerligt», invände Augusta.
»Alldeles icke besynnerligt, min nådiga, jag vet det af säker
hand, af en man, som njuter allmänt förtroende, med ett ord, jag
vet förvisso, att det är hon; men ingen bör naturligtvis röja for
henne, att man känner hennes inkognito; det är så pikant att tro
sig okänd, ha ha ha! — Ja, man bör ej med ett ord förråda, att
man känner henne.»
»Men är det då ej möjligt, att snillets och smakens gud
misstar sig något litet? . . . Jag tycker att det vore besynnerligt,
om denna dam vore fröken Augusta; hon är eljest så blyg och
tillbakadragen . . . man säger ju i societeten, att så är.»
«Ja visst, hon heter också sensitivan i vårt blomsterspråk; vi
ha också solrosen, tulpanen, pionen och sjelfva kejsarkronan, som
är den sköna grefvinnan K.; men nog af, hennes inkognito gör
henne så språksam och djerf; — men det är hon . . . jag har, i
förtroende sagdt, sett klädningen i hennes boudoir . . . nog af:
det är hon.»
»Vågade jag utbedja mig att få veta af er, ni allvetande
snillegud, hvem den der, just den personen är, som går derborta,
klädd i domino.»
»Verkligen jag vet, min nådiga. Dominor äro en stygg drägt;
ty de äro hvarandra alla lika.»
Apollo ville aflägsna sig, men Augusta fattade ännu en gång
i den gyllene lyran och bad honom följa sig i ett sidorum. Det
tumlade en hel mängd underliga tankar omkring i kammarjunka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
