Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leende var som ett solsken, som spelar på ytan af hafvet, hvars
djup man ej kan ana.
I sin ungkarlsvåning vid Regeringsgatan gick baron
Lejonsvärd, klädd i en rik sammetsnattrock, fram och åter öfver de
ve-luterade mattorna. Hans vackra ansigte var gladare än vanligt*
blicken mera öppen; han var hemma hos sig sjelf, Rummen voro
praktfulla; präktiga trymåer reflekterade dagsljuset, som sparsamt
insläpptes mellan sidengardinernas draperier; en vald samling taflor
prydde väggarne och på pelarborden stodo byster och ett stort bch
präktigt kabinetsur, hvars tafla uppbars af gyllene amoriner, som
seglade i en snäcka af emalj. Men med all denna prakt felades
det dock något, som man länge måste forska efter, innan man
fann hvad det kunde vara; der felades enhet, harmoni och egentlig
smak. Det praktfulla, det dyrbara var sammanföst inom ett trångt
rum, men den ordnande anden, som förmår gifva allt en
motsvarighet och anvisa det sin rätta plats, spårades ingenstädes.
Allt sannt är helgjutet; det finnes ingen enda verklighet, som ej
for sig utgör ett helt, en egen bild, en egen företeelse; men det
osanna lefver endast på lån, är ett plockgods, som ej egentligen
är något annat, än en depot för inkompletta, splittrade sanningar.
Detta är också förhållandet med karakterer, som ej äro hvad de
horde vara, sanna och naturliga; sådana lynnen låna en dygd här,
en talang der, en känsla från den ena och en tanke från den an*
dra och sammansatta deraf en mosaik, som massan beundrar, men
som i värde och vigt aldrig kan mäta sig med en malmstuff, den
må vara jern eller guld; ty den består intet prof, utan att dess
färger ändra sig, då deremot malmen just i profdegeln visar
hvilken han är. Den praktfulla planlösheten i baronens rum var
blott en afspegling af den praktfulla planlöshet, som rådde i hans
själ. En lika skön som enkel prydnad bar baronen på venstra
handens ringfinger; det var en förlofningsring, som bevisade, att
han fastat sig för lifvet vid en qvinna, eller åtminstone att hon
fästat sig vid honom. «Jag har således lyckats», yttrade han vid
sig sjelf; aqvinqan är besynnerlig, men allrabesynnerligast, när hon
fordrar allvar och sanning; det är en af dessa romantiska idéer,
som man får förlåta dem. Egentligen är hon dock en lekdocka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
