Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hedningarne försvurit, att han skulle dö, ooh läto gjuta nio silfver*
kulor för att träffa honom; men «salig grefven» tog och gjorde sig
ett underharnesk af blad ur den heliga skrift, så att trolltyget ej
kunde komma igenom. Hände sig således åtta gånger, att «salig
grefven» .hörde en kula hvina förbi sig; men en qväll han red,
sjelf femte, mellan ett par berg, just som solen gick ner, hörde
han ett skott och en kula klingade mot bröstharnesket och der
blef en djup buckla, som synes ännu i denna dag, och säkert är,
att hon nog gått igenom, om icke ett blad af den heliga skrift
legat emellan och hindrat. När hedningen såg, att grefven icke
föll för den nionde silfverkulan, som var gjuten af en bit ur en
kyrkekalk, så blef han rasande och utropade: »Nå, om skottet ej
träffat den förste, så skall den träffa den siste af din att, du
kristne hund!»
«Så har jag hart berättelsen», tilläde kyrkvaktaren med ett
för-nöjdt smålöje; «men sannt är det, att der är en buckla på
harnesket och att ett blad af bibeln sitter innanför, det har jag sjelf
sett.»
Alltsedan jag som barn hörde denna historia, som, sanningen
att säga, föreföll mig äfven då något otrolig, med sin brokiga
sammansättning af turkiska hedningar, Magdeburg och Turenne,
som tydligen bevisade deras apokryfiska natur, fästade jag ändå
alltid en viss uppmärksamhet vid namnet von Giessen och mindes,
med barndomsminnets hela trohet i uppfattningen, den gamla
Lön-nerås kyrka och det dunkla grafhvalfvet derinne.
På ett besynnerligt sätt förknippade sig minnet af
kyrkvaktarens saga med minnet af den gamle gode grefven, som så
anspråkslös oeh så tankfull satt i sin bänk midt emot grafhvalfvet;
han var nämligen den siste af sin ätt, och det var således på
honom den hedniske furstens spådom skulle slå in: »träffar jag ej
den förste, så skall jag träffa den siste i din ätt med silfverkulan.»
Emellertid hade den gamle ingen fiende, om ej en och annan, som
af princip ej kunde tåla grefven. Dock, detta hat var blott ett
hjernspöke; ty det är ändå alltid menniskan som älskar elier
hatar, liksom det ej är ett stånd, ett folk, en kongregation, som
älskas eller hatas, fastän de kunna belönas eller störtas. Det är
endast hos individerna kärlek eller hat kunna uppkomma, ty
mensk-ligheten i massa kan intetdera, utan blott i ett fall vara rättvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
