Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, ack ja; för dig^kan jag allt!»
<rOch du är, när vi komma dit, en grefvinna Amalfi, och vi
skola med vår prakt och vår glans krossa min brors Öfvermod.
Du känner den historien.»
«Ja, Eutger, och den der flickan, den der blåögda ormen,
som föraktade dig.»
«Ja, ja, Julia; du kan det, du kan antaga en drottnings
skick!»
«Ah ja, så der temligen . . vill du se på?» Flickan satte
sig upprätt i soffan och antog en så förnäm min, att sjelfve
Eutger fann sig intagen af vördnad. «Kom hit, min vän», sade hon
till Eutger, <gag vill tala med er.»
«Du spelar bra, älskade Julia; du är en riktig aktris!»
«Hvem är ej det, bäste Eutger? Litet aktris är hvarje qvinna;
hon får ej vara sådan hon är, utan måste spela något, något litet
blott; man måste lämpa sig i sitt öde. Jaså, du tycker, att jag
kan spela en grefvinna Amalfi.»
«Ja, mästerligt!»
«Nå, det är väl ej så underligt, då jag verkligen härstammar
från en greflig slägt», sade Julia; «men det der skall jag säga dig
sedan. Nu vill jag veta, när jag en gång blir lycklig med dig;
ty blott sedan kyrkan välsignat våra band, tillhör jag dig.»
«Ja, ja, älskade Julia. Jag kommer således i morgon klockan
tolf, ty klockan ett äro vi färdiga till resan.»
Med ett famntag skiljdes han från sin sköna sirén.
Qvällen hade skridit långt; månen sken öfver de väldiga
pa-latserna och öfver kyrkorna i det stolta Genua, då Eutger ännu
var uppe, emedan han förtft, med sin betjening, varit sysselsatt
med packning. Han stod i en djup fönstersmyg i det palats, der
han haft sitt spelhus; de stora salarne voro tomma, tysta. Man
hörde ej mer tärningarnes rassel eller de entoniga ropen af
markören, ej en gång dessa sakta hviskningarne mellan punktörerne,
dessa förtviflans eller den vilda glädjens skratt, eller detta
hånande löje, som sorlade genom mängden, när någon rik yngling
raglade derifrån med förtviflan i hjertat. Allt var tyst, och
Eutger gick igenom sin lefnads brokiga bana.
«Tretton år, en lång eller kort tid, huru man vill», sade han
vid sig sjelf; «men mitt hufvud har blifvit så kalt, mitt hjerta har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
