Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag deremot blir det. A1JJ; detta», tilläde han och tryckte handen
hårdt mot bröstet, «allt detta hade varit onödigt; alla dessa fasor,
all denna förnedring tjenade således till intet; hämnas kan jag
icke på honom, jag fick aldrig mäta mig med honom; jag kan ej,
som jag ämnat, reta den usle narren till täflan och låta honom
förstöra sig, för att i glans och yppighet likna mig; han finns ej
mera, och jag sjelf blir, då gubben dör, fideikommissare till godset.»
Klockan tolf på slaget stod han på trappan till Julias vå^
ning. Der var läst och tyst. Han ringde förgäfves; klockan
klingade klart derinne i rummen; men ingen öppnade. Slutligen lät
han bryta upp dörren; allt var sig likt: blommorna i vaserna
doftade som i går, papgojan i hörnet ropade och foglarne sjöngo i
de gyllne burarne; men Julia och hennes gamla tjenarinna voro
borta.
«Hvar äro de?» frågade han en svartögd gosse, som smugit
sig in i de granna rummen och stod gapande på all deras glans.
«Signoran ?»
«Ja! . . . Nå, hvar är hon?»
«Vid alla helgon, ni hemtade ju henne sjelf i natt klockan tu!»
«Jag?!»
■ «Ja icke annat jag vet; det var hennes älskare, så mycket
sade gnmmaii, då jag, väckt af bullret, tittade ut på gården och
frågade hvem det är, som kommer till signora Amalfi? Det är
| hennes bäste vän, hennes tillkommande man.»
| «Tyst!» ropade Butger, då han såg ett bref på bordet, «tyst!»
i Han bröt det och läste:
»Herr Butger! Jag tackar er oändligt för armbandet och
du-katerna; men, som jag ej kan älska er och ännu mindre öfvergifva
mina fäders tro och mitt sköna Italien, för att med er flytta till
ert dimomhöljda, isiga fädernesland, får ni ursäkta, att jag följer
en, som allt från min barndom varit min vän, och på hvars
samvete ingen förbannelse hvilar, om icke möjligen er, då ni läser
detta afsked från Julia.»
Butger stod länge stum och begrundande; ändtligen sade han,
. med ett hånfullt leende: «Således åter en gång bedragen, hånad!
• . . men denna gången är jag dock rik. Jag reser ändå!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
