Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, Gudbevars, men», tilläde Troberg, som icke geraa ville
mista den glada gossen ombord pä fartyget (det var hans lilla
) egennytta), «men pojkstackaren kommer dä troligen icke någonsin
tillbaka till Sverige; det var allt synd om honom ändå, fastän han
nog får fullt upp här. Hur vill du sjelf, CalleP»
c Ja g ville nog följa med Victoria», sade han; «men ingen
nytta kan jag göra, det känner jag på mig, och Troberg kommer
väl hit igen.»
«Ja, ja, lita icke på det», sade Troberg; «det blåser många
väder innan de98, och dessutom är jag en menpiska, fastän jag
icke är så gammal, och dö måste vi alla. Gör som du vill, Callel
Gud välsigne dig, och var beskedlig. Katekesen och psalmboken
och dina kläder och kopparskålen skall jag skicka till dig; är det
något mer du har der på skeppet, utom din lilla kista P»
«Bry er ej om sådana småsaker», inföll herr Wester; agossen
skall gå till sängs; se så, nu gå vi in.»
Der satt fru Wester, en infödd fransyska, med sin dotter i
knäet och afhörde med moderlig fasa för den Öfverståndna faran
sin Adelaides berättelse. Då sällskapet kom in med gossen, flög
hon emot honom och kysste honom på pannan. «Gud välsigne
dig, raske gosse! Wester, vi behålla gossen», sade hon på
fransyska till sin man; ahan måste bli qvar här.»
«Ja, ja», sade mannen, «det är så, men nu skall först en
läkare efterskickas från Port Louis och gossen komma i ro.»
Carl infördes i det svalaste rummet i huset och bäddades på
en soffa, hvars elastiska madrasser voro stoppade med kokosbast.
Han kände inga plågor, utan talade muntert med Adelaide, som,
sittande på en pall bredvid honom, berättade långa historier för
att roa honom. Han förstod henne väl icke, men det sköna
barnets ögon talade så tydligt om tacksamhet oeh tillgifvenhet, att
han tyckte sig förstå hvartenda af de klangrika ord, som
strömmade öfver hennes läppar.
Troberg kom att kasta en blick på en dyrbar pendyl, som
stod på bordet. «Se-så, klockan är fyra redan och kapteb sade
att han trodde det skulle friska upp på qvällen något, så att vi
åtminstone kunde komma ut i kanalen, för att i natt utlöpa till
hafs mot landtvinden; jag får lof att packa mig åstad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
