Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en qvinna rör sig, då hon älskar; huru hop, som en himmelsk
låga, som en elmseld hänger sig fast vid några få föremål och
lyser mild och klar inom sin lilla krets, då deremot mannen har en
sträfvan att lysa alla, att rädda alla, att älska hela menskligheten.
Qvinnan älskar menniskan, mannen menniskorna.
Plötsligen hördes, i riktningen af Klippskär, några häftiga rop,
ett allmänt skri, blott bortblandadt af stormens hvinande.
«Hör!» ropade gubben med häftighet, «de hafva räddat sig;
skynda, Jon, och ro för lefvande lifvet; stäfva emot bara!»
Ung-Jon påklädde sig sin kavaj och var i ögonblicket ute,
innan modren ens hunnit sansa sig och välsigna honom.
«Gud välsigne pojken!» yttrade nu gubben lugnare och något
dröjande, ty äfven i sitt bröst kände han en stickning af samma
fruktan, som genombäfvade hans hustru. «Gud välsigne pojken!
han är nu ute i Herrans ärender», sade gubben och
sammanknäppte händerna. Modren grät; i en så faslig storm hade
gossen aldrig förr varit, och natten var kolmörk, blixtrarne korsade
hvarandra och vågorna flögo i luften som damm.
De gamle förblefvo tysta; de voro begge försänkte i bön.
Gubben såg upp till himlen och liksom frågade fadren deruppe,
om han skulle rycka ifrån dem deras enda barn, just då det gick
ut i Herrans ärenden; om fadren i himmelen ville göra den
jordiske fadren barnlös. Hans hustru åter knäföll i sitt sinne och
kröp fram i ödmjukhet och bad, och grät och bad, och sade: «Se,
jag är moder och beder om mitt barns lif.»
Den gamle sjöbussen med sitt djerfva lynne vädjade till Guds
rättvisa; hans gumma till Guds nåd. Begge hade rätt: Herren
är både rättvis och nådig.
Så hade de länge sutit, då sonen inträdde i stugan, och med
ett innerligt «Gud vare tack och lof!» föll modren i hans armar.
«Ni väter ner er, mor», sade ynglingen, <rjag fick båten half
med vatten, och nära nog hade jag blifvit der.»
«Och du var på Klippskär?» frågade gubben, «nå, hur många
har du med dig?»
«Ingen enda, min far; der fanns ingen», svarade sonen; «jag
lade min båt i lä i ena klyftan och steg upp på skäret, men fann
nu, att vi hade bedragit oss. Det var en skock stormkråkor, som
flögo och skreko deromkring.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
