Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Åh ja, det har varit ruskigt nu hela tiden», yttrade gumman
och kastade om de väldiga grankubbarne, så att gnistorna flögo
högt opp genom den låga skorstenen, «det är en elak tid.»
«Ah, både mor och far tro så mycket», skrattade Anna, crjag
är inte rädd för spöken, jag; den ende jag varit rädd för i min
dar, var den der lille Norrforsen, när han slog mig i skolan, men
den tiden är förbi.»
«Och det der pratar du», inföll Largubben litet förargad,
«du, som är hvit och röd och trind och glad som ett vinternyj
du tänker inte på annat än att skratta och kan inte begripa att
det finns en hel hop, som hvarken du eller Norrforsen förstår, så
lärd han gör sig.»
«Åh ja, far! inte skall J väl bli ond, för det att jag narras»,
sade flickan med ett sorgligt småleende; «inte förstår jag mycket
och derföre pratar jag litet dnmt ibland, men se, far, jag är så
hjertinneligen glad i qväll, få se att det händer något rätt roligt.»
Anna var också en af dessa bjertansglada varelser, som ej ett
ögonblick tviflade på att lifvet var fullt af sällhet-och roligheter
och som ansåg sorgen, icke som den nödvändiga skuggan, utan
hvilken dagern ej fick afvexling, utan blott som några svarta
streck^ som händelsevis då och då kommo på täflan, men hvilka på
intet sätt hörde dit eller ingingo som delar i sjelfva det
outgrundliga konstverket, som kallas öde.
Hela hennes utseende förrådde ett sådant ögon blickssinne; i
de klara blå ögonen, som ej voro stora, utan hvarje gång hon lqg
drogo sig tillsammans eller hvad man kallar kisade, låg någonting
så glädtigt, så jollrande, att man ovilkorligt måste hjelpa det goda
barnet att skratta, helst den lilla munnen och groparne på
kinderna, den friska färgen och den fylliga kinden gåfvo det hela af
hennes ansigte en stämpel af glädje och tillförsigt, som drog äfven
ett hypokondriskt sinne något opp ur den lerväg, der det ältar
sig fram i allvar och vedermöda.
Anna var också för sitt glada lynne och sitt vackra ansigte,
som långt ifrån misskläddes af de skälmaktigt kisande ögonen, en
stjerna vid alla tillställningar i grannskapet: hon dansade bäst
Jcmtpolskor, ingen kunde så fermt och smidigt som hon surra
omkring i den trollska dansen, hvartill musiken går på toner och
i en takt, som ingen-menniska är i stånd att härma eller kan ut*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
