Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trycka genom noter. Ingen kunde så många historier, som Anna
vid Forsen, och ingen sjöng så klart och rent som hon. Bland
de många, som då och då i den djupa skogen läto tonerna af-en
folkvisa klinga klippa från klippa, träd från träd, eller bland dem,
som i kyrkan sjöngo psalmer, var der ingen som hade en så ren,
klar och fyllig silfverton, som Anna: «det klingar som en klocka»,
sade man, då Anna sjöng.
«Pass på, att här kommer främmande i qväll», sade Anna.
«Jag såg buru skatorna for en stund sedan hoppade framfor
dörren och skrattade så hjertinnerligen godt; det kommer främmande,
det skall far se.»
«Åb, spinn du och sitt inte der och spå», yttrade modren,
litet vresigt; «jag vet nog hvem du menar, men inte får du
Göran, rika Kjells son i Nordhalln, du kan inbilla dig sådant.»
«Hvem vet, mor? Så underligt har händt förr, Göran är nog
en hederlig gosse.»
«Åh, dermed är väl jemnt och rätt lika bra, som med far
hans», mumlade Larsgubben och skufvade sin lilla runda
skinnmössa på hufvudet; «han, visst är han rask alltid och förstår att
samla pengar — men om det sker riktigt ärligt . . .»
»Ärligt?» inföll Anna, <jaså, Göran skulle inte handla ärligt?
Jo det skall jag säga», fortfor hon, rodnando af harm, «det skall
jag säga, att allt det onda man säger om Göran är bara afund,
for si de äro inte så rika som han, derföre så veta de ej allt ondt
de vilja pådikta honom — det är riktigt synd om Göran.»
«rJa, ja, det kan väl hända; visst är han hederlig så till vida»,
återtog gubben, «han gaf mig en kardus Hoppet, det var god tobak.»
«Och så gaf han mig en silfverkedja och nålar med klockor
och skällor på», inföll Anna. ’ «Men tyst, det går utanför, det ar
han, jag känner igen stegen.»
Knappt hade flickans vaksamma öra märkt dessa steg, förr
än den låga dörren öppnades och — jo riktigt — Göran kom
bugande in, ty dörren var ej högre.
«God afton — god afton, fader Lars och J, Larsgumma»,
yttrade Göran fryntligt, «och du, Anna, som sitter der så fager
och fin. Ser ni, jag ar ute och spankulerar på qvällqvisten, har
varit borta hos Petter Persons här borta, och lade till med båten
för att titta in här.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
