Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn», hviskade hon. snyftande, »«glöm ej din mor då du sätter
fotterna under eget bord.»
«Aldrig, aldrig, mor, aldrig glömmer jag er», sade Ingeborg,
«men», tilläde hon tyst, «blir det er här för hårdt, så kom till
oss i fjellea.» Det fanns ingen i hela laget som ej djupt kände
det högtidliga i detta ögonblick, då ett gammalt band hotar att
slitas derföre att ett nytt blifvit knutet. Ingeborg fortsatte sin
vandring och sin begåfning — öfver allt såg hon huru mycket
man höll af henne, huru ogerna man släppte henne från byn;
qvällen kom och gästerna skulle fara och med hvarje gäst följde
musiken ett .stycke ut på vägen till sista valet för de gamle.
Ungdomen lät sig dock ej förtryta, utan blef qvar och
dansade hela natten, så att thorsdageqs sol rann opp och stod högt
på himmelen, innan musikanterna /ändtligen fingo spela den glada
skaran från gården och der åter blef fred och ro.
«Gudskelof att vi åter äro. ensamme», sade Ingeborg sedan
de siste gästerne farit; «vet du, Olle, att denna högtiden har
förefallit mig långt mindre glad än jag föreställt mig; jag skall dock
skiljas hemifrån; vet du, der man varit barn, der man lekt i sina
barndomsdagar, derifrån skiljer man sig ogerna, ja med sorg.»
Olof tog sin lilla hustru under hakan. «Nåh, kära Ingeborg,
vi! ha ju ett nytt hemderoppe i fjellen och om du vill, så kan ju
mor flytta till oss, ty att hon trifs här, tron jag inte.»
«Vet du», inföll Ingeborg, »Göran ser ut som det onda
samvetet och . . . och ... ser du, Anna vid Forsen var den enda
af alla flickorna, som ej kom bit; der är olycka å förde . . .
eljest hade hon kommit på mitt bröllop, ty huru det är, gammal
vanskap. rostar icke.»
«AnnaP Ja . . . det är sannt, henne såg jag icke; eljest
vac här, med mjölktosaer och allt, en duktig svärm, så att hon
nog. hade kunnat vara här utan att jag märkt det; man blir
riktigt vill i hufvudet af ett sådant evinnerligt kalasande och så det
beständiga fiolklirpet, som surrar i öronen på mig i åtta dar;
tacka vill jag der oppe . till fjells, der är tyst och stilla utmed
sjön, och fastän stugan är liten, så kunna vi nog rymmas der.»
Några dagar efter bröllopet stodo hästarne sadlade framför
dörren. Göran hade måst för en angelägen affär resa bort, och
den ende som således var hemma, var mor Elsa, som i anseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
