Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så hade då nu sir Edvard Ellis hittat på ett riktigt äfventyr, och detta var dock något för hans i öfrigt så trötta, så stumma och i gamla vanor inpassade själ. Der bodde han väl och bra, sedan han från Medstugan, der han nedlagt sitt gods, fått till sig tallan, vapenboken, sina bössor och sina kläder. Småningom lärde han sig svenska eller, rättare sagdt, jemtländska, men dåligt, det är klart; dock, både Larsgubben och gumman förstodo honom väl, och sjelfva Anna kunde, oaktadt sin blekhet och det smärtfulla uttrycket i hennes förtärda men ändå sköna ansigte, icke låta bli att dra på munnen åt alla de qui pro quo, som uppstodo under dessa språklektioner. Eljest så satt hon mest vid fönstret och arbetade; men det var ej mycket bevändt med detta arbete, ty hvarken krafterna eller lusten ville? räcka till. Den ende i hela huset som tycktes glad var den lille Göran, den der gossen som, då sir Edvard trädde in, satt vid sin mors fötter.
Stackars Anna! det hade gått som Ingeborg förespått. Redan då Ingeborgs bröllop stod hade Göran öfvergifvit sitt offer och undvek Forstorpet vid hvarje resa. Deremot for han ofta till
Berg och ryktet förmälde att han skijle gifta sig med den rika flickan i Vigge.
Men ej långt derefter hörde man hur ett spädt barn gret derinne i stugan vid Forsen och hur en gumma sjöng en vaggvisa för att trösta den lille.
Påföljande sommar satt der ofta om qvällarne en blek tvinande qvinna utanför den låga byggningen och blickade tanklös öfver Tännsjöns lugna vatten. Det ljusa håret låg i oordentliga lockar kring pannan, de magra händerna, nästan genomskinliga, lågo sysslolösa i hennes knä, hon tycktes försänkt i tankar. Ändtligen öppnade hon de bleka läpparne och med sin skära klara silfverstämma sjöng hon på en melodi, som sjelfvilligt sprang fram ur hennes själ:
Du sjöfru, kom ur dimman ut
Och tag mig i famn, så är det slut,
Och vagga mig se’n uppå bölja blå,
På böljorna hvita, som störta på
Uti forsen.
Sen vill jag sitta der nedanför
Och gunga på skummet tills han dör;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
