Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
godt och gladt dä modren inträdde; men Anna .grep barnet, lyfte
det med en kraft, som man ej kunde vänta, och tryckte den
förundrade gossen i famnen.
«Göran, Göran, tänk inte illa om din stackars far och inte
om din stackars mor! Snart är du moderlös också.»
Den lille förstod ej hvarom frågan var, men började gråta
bittert. «Ja, gråt, Göran, Gud gifve jag kunde gråta — gråta
blod — hvarför skulle jag sjunga om forsen, om forsen och om
honom P honom ? din far, Göran P»
«Trösta dig, barn, trösta dig», sade Larsgumman, «du
kommer snart efter, ... om du och Göran råkas, det vet Herren
allena bäst.»
Efter denna händelse aftynade Anna hastigare än förut, snart
förmådde hon icke vackla ut för att efter sin vana sitta utanför
stugan och blicka fram öfver Tännsjön när qvälltöcknet, likt en
hvit fläck, en dimgestalt, sväfvade fram öfver vattnet och slutligen
försvann i regndammet, som stod öfver forsen; det var denna
dimgestalt Anna kallat för sjöfrun, det var till denna hon ställt
sin sång.
Anna måste intaga sängen; men ju svagare hon blef, desto
lugnare och gladare tycktes hennes sinne blifva; hon var liksom
förklarad, ett himmelskt mildt sken bredde sig öfver hela hennes
utmagrade gestalt, som, liksom genomskinlig och späd som ett
vattenskott under vintern, snart skulle falla till stoft.
Det var en afton mot hösten. Ännu var engelsmannen qvar,
ty Anna och hennes barn fastkedjade honom vid detta ställe med
en makt, som han ej sjelf kunde förklara. Det var en afton,
just som solen gick ned, och ett rödt sken, afbrutet af de
fläktande grenanie af björkskogen som växte utanför, låg på den
hvita spiselmuren i stugan; hela dagen hade Anna varit utan sans
och mållös, nu låg hon der och tycktes slumra med afbruten och
haltande andedrägt. «Det lider mot slutet», sade Larsmora och
tog fram sitt sparsamma linne för att hänga för fönsterna när
det var slut. Qvinnan mins hvarje småsak, i hvilken ställning
hon än kommer; hon kan tänka på en florsschalett då hon brinner
af kärlek, kan tänka på att dö med anständighet då hon dör, och
kan tänka på hvilken småsak som helst då hon mister allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
