Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var således ej underligt att Larsgumman mindes att lakan
skulle sättas för fönstren och, som det tycktes, lugnt lagade allt
i ordning, när hennes innersta väsen greps af hjertsorgen.
Larsgubben och sir Edvard sutto vid sängen; det var tyst i
stugan, endast lille Göran, som satt i den gode engelsmannens
knä, skrattade skälmaktigt då han fick se huru oron slog fram och
åter i den gode främlingens ur, som denne öppnat för att visa
sin lille älskling; ändtligen nalkades också gumman och betraktade
sitt kämpande barn med en blick så innerlig, så allvarlig, att den
uttryckte i ett enda drag en mors sorg.
Så hade det dröjt länge, solen höll på att slockna, den roda
fläcken på spiselmuren blef allt mindre;, då flög der plötsligen ett
leende öfver den döende martyrens bleka anlete, läpparne, de
stumma, torra, blåbleka läpparne öppnade sig sakta och en stilla
susning, lik den som går genom eolsharpan när vinden leker på
dess strängar, hördes, en ton, liksom aflägset borta, allt svagare
och svagare tills den tystnade. Det var den vanliga sången,
svan-sångens slutord:
Na vill jag tvaga hans ande så ren
Och blekå den hvit uti månens sken
Uti forsen. /
De sista orden knappast hördes, så aflägsna i fjerran tycktes
de vara; de voro den flyende andens sista ord — när det var
sjunget, sträckte Anna ut sig till hela sin längd, hufvudet föll åt
sidan och aftonsolens sista sken kastade en rosenröd gloria’ kring
den dödas tinning.
Då föllo föräldrarne på knä och. tackade Gud för ett saligt
slut. Den lille gossen betraktade dem alla med förundran och
ämålog liksom det varit narri alltihop och att morfar och mormor
blott för ro skull fallit på knä; då såg han opp på engelsmannen,
liksom för att fråga hvad det var; men i sir Edvards redliga
ögon, djupt under de buftkiga ögonbrynen, satt ett par stora tårar
på väg att halka ned — det skedde utan att sir Edvard märkte
det, och rnllade ner på den gyllene klockkedjan. Då sade
bår-ttet: öser du, gråten faller på guldet.»
Men sir Edvard tryökte barnet sakta: intill sig oob sade: «fåf
du lefva, Georg, så är det éj sista gången du ser t&rar Ma på gnid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
