Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var ej utan att ladyn något bleknade, då den sköt fart
så nära brådjupet, som betecknades af den hvita dimman.
«Kom, Betty», sade främlingen på engelska till sin
följeslaga-rinna, «låt oss söka, här skulle hon stå, här, och här växer
enbuskar; nej, men tyst, der är tecken efter en mur.»
Han gick närmare och satte sig på en af de qvarblifna
knut-stenarne.
«Här, Betty, är jag född», återtog han, »här tog mig den
ädle Ellis, här fick jag min framtida lycka utan att .veta det. Ser
du, jag ’mins nu allt som i går; der borta, der penséerna växa i
en hög, stod min mors säng, der dog hon; här på denna mur
var den öppna spiseln, der jag så ofta lekt med stickor och bark;
der borta hade sir Edvard Ellis sin kammare och på väggen der
hängde kung Carl den förstes porträtt. . . . Ser du, då var jag
liten, men jag mins allt.»
Det unga fruntimret blickade nyfiket omkring sig i den nya
natur, som utbredde sig for hennes ögon; det var nytt, men änd&
hängde der minnen qvar, hennes älskade Georgs barndomsminnen
voro fastväxta på denna punkt.
«Kanske», återtog Georg, «har jag slägtingar bland dessa
berg, men jag känner dem inte ... Sir Edvard tog aldrig reda
på dem; jag är således ensam i min hembygd.»
Den unge mannens hela hållning var sorgsen, men ädel; han
steg opp, plockade några penséer från den fläcken af jorden, der
hans stackars mor dog, och lade dem försigtigt in i en portfölj,
ur hvilken han framtog ett papper och aftecknade nejden.
«Ser du, det är en ritmästare; det är visst en tysk»,
hviskade Jon.
•Nej du, det är en engelsman, han puttrade så mellan
tänderna», rättade flickan.
Det unga paret gick i flera timmar omkring fallet, betraktade
det i alla riktningar, och först när månen redan en stund sutit
på himlen, kommo de åter till båten.
«Det blir sent i qväll att ro hem», sade flickan; jag är alltid
så rädd för forsen i månsken.»
«Vet du, Signe», sade Jon, «vet du, den som har ett troget
hjerta behöfver ej frukta honom.»
«Då är jag inte rädd alls», skrattade flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
