Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna dröjde ej länge med att taga fram den lilla grytan,
tvätta potatisen klar och ren och sätta p& i spisen, der snart en
brasa sprakade; ty Flinken hade huggit rispinnar och annat, som
han plockade på allmänningen.
Flinken höll af flickan, men rivaliserade en smula med henne
i något, som man knappt kan gissa: i ingenting mindre än den
ädla kokkonsten.
«Ja laga nu mat åt oss, far din ä’ inte nöjd när jag lagar;
men eljest så kan jag. koka mat, bara jag har något att ta utaf.
Jag mins väl vid kompaniet: «Flinken kan koka», sa’ löjtnanten;
«ja»> sa jag, «min själ kan jag så». — Och när det skulle bli
rig-tigt bra på mötena, se då blef alltid Flinken kommenderad att
koka; men nu säger lilla mågen min, att jag inte kan «laga».»
«Jo visst kan ni det, far, men det smakar bättre, när
Anna . . .»
«Slidder sladder — smaka? Smaka potatisen och mjölrörat
bättre? Häl prat, bara inbillning.»
Men hur det var, smakade måltiden äfven gubben Flink bättre
när lilla Anna hade sin hand i spelet, än då han sjelf anrättat
den. % Orsaken var egentligen den, att Anna egde en egen förmåga
att göra den inbjudande, hon ordnade potatisfatet och lertallrikarne,
skålen med mjölröran och mjölkbunken så, att den lilla
anrättningen tog sig väl ut och smakade bättre än då gubben, huller om
buller, satte fram den. Då maten smakade, satt Anna alltid så
hjertligt förnöjd och smålog och var så glad i själen när hon
sammanknäppte de små händerna och tackade Gud. Innerligare
tackade väl ingen Gud för maten än hon.
Den lille svarfvaren och klockmakaren var tystlåten, men
vänlig som ett barn. Det var isynnerhet då han betraktade sin flicka,
som hans eljest så allvarsamma, nästan sorgsna blickar fingo lif
och lyste af en helig evig kärlek. Gubben Flink deremot tyckte
om «ungen», men dermed var det också punkt, fastän hon var
hans köttsliga barnbarn. Gubben var på det hela ej nöjd med
alltihop, ty hans dotter hade gift sig med den lilla klockmakaren
mot hans vilja, och fastän de lefde lyckligt tillsammans och höllo
af hvarandra, så kunde gubben aldrig se sin måg utan att förarga
sig öfver salig Anna, som tog ett sådant litet kräk till man. En
hvar har sin theori om sällheten, och gubben Flink hade den, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
