Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen flicka kunde eller fick älska någon annan än en karl, som
var tre alnar lång — ty det var han sjelf — och stark som en björn
— ty det hade han varit; och om hon ej det fick, fick hon icke
heller vara lycklig med någon annan. Det förargade honom
således att salig Anna verkligen vaijit lycklig med krokryggige Jonas,
ty det var emot all rimlighet, och det var ej utan att han ibland
trodde, att Jonas gifvit henne en kärleksdryck eller något
»skam-tyg» i ett äple. Allt detta gjorde att Flinken väl bodde i
stugan, men ej hyste några särskilta sympatier för sin lilla bleka,
sjukliga måg och framför allt ej ville erkänna, att flickan borde
hålla af denne så mycket som hon gjorde. Hon liknade mor sin
äfven deri, att hon höll mera af den der lilla «knutan» än af morfar
sin — och det gick för långt; oty morfar var dock rät i ryggen
som en menniska och såg ej ut som en fiolstråke».
Lille Jonas talade sällan annat än med ögonen, han var
ord-karg, och detta förargade Flinken, som var motsatsen.
«Det är», sade Flinken, «en Guds lycka att flickungen kommer
hem hvar qväll, ty eljest så, förbanna mej, glömde jag inte af att
tala modersmålet; jag må tala så eller så, om vind eller väder,
eller om Tyska kriget eller Bonaparten, eller om Kongl. Majestät
och kronan, eller skogvaktaren eller presten — mol tyst! tyst som
en kräfta som man söft. Det enda som gör att man ser att han
är vaken, är att han ror klorna och knåpar med sina »trädsmällor»,
eller petar i någon gammal silfverrofva och lyssnar på oron
derinne; men hör gör han, ty ibland nickar han och säger «jaså».»
Sådan var gamle Flinkens klagan, och den var ej obillig, ty Jonas
var alltför tystlåten och såg alltför lidande ut för att vara en
intressant sällskapsmenniska.
Men med lilFAnna talade den lille mannen; hon förstod
honom, hon visste hvad hans ögon sade — så hade mor gjort före
henne. Men fastän Jon talade litet, så tänkte han desto mera,
kände desto djupare, och då natten kom och Flinken således ej
mera störde hans tysta tankar, satt han ofta i den fattiga bädden
och betraktade sin flicka vid månskenet, som letade sig in genom
backstugans dunkla fönster. Då tänkte han länge och innerligt
på sin flicka, knäppte samman sina magra händer och suckade:
«Hvad skall det blifva af detta barnet?» och han bad, han bönföll
så innerligt, att han slutligen trodde *ig bönhörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
