Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S& hade det varit allt sedan hans hustrus död, och aldrig
kunde han upphora att tänka på sin flicka och hennes framtid,
då han skulle dö ifrån henne det kunde ej blifva långt till dess:
det tryckte så på bröstet, snart Ipinde han ej mera andas. Men
så snart sol gick opp och sken in genom de små fönstema, —
ty solen vill så gerna se in i fattig mans hus blott hon finge, —
och den lilla flickan gnuggade sig i ögonen och såg opp och
kastade sin första blick på far, som slumrade i en orolig dröm; då
knäppte också hon ihop händerna och sade: «Gud hjelpe och styrke
min stackars far!»
De voro två, som beklagade, som beskyddade b varandra, utan
att tinka på sig sjelfva. Sedan frukosten blifvit färdig, var också
lilTAnna redo att vandra i skolan och sprang glad och munter
öfver berg och backar, genom skog och äng, för att komma dit.
Vid en liten gångstig i skogen stadnade hon merendels för
att pusta, om nemligen hon kommit nt före tiden eller så, att hon
hade tillfälle att vänta, och vanligen var detta fallet, ty lilTAnna
var vaken med solen, liksom de små foglarne i rönnen utanför
Trädskotorpet. Hon satte sig på en stubbe (tack vare ortens
skogstjufvar, der funnos många sådana på allmanningen) vid en
liten stenig gångstig, som slingrade sig inåt skogen och ledde till
en backstuga, som hette Myrkärrsstugan, en liten koja med ett rum
uti och derinvid ett slags öppet skjnl för ved och stubbar.
Man kunde, om man betraktade barnet, se att hon väntade
på någon, der hon satt på stubben och för att bedraga sig sjelf
höll katekesen öppen framför sig liksom hon ämnat läsa öfver sin
lexa; men de qvicka lifliga Ögonen vorö i beständig rörelse med
att titta efter om ej någon kom på den lilla gångstigen; hon reste
sig upp och gick några steg inåt skogen och satte sig åter med
en mine, som skulle betyda att hon var missnöjd.
«Han är då en evig «tranterara»», sade hon vid sig sjelf, «och
nu skall man se, att han inte kan sin lexa, när allt går omkring,
och kommer springande med andan i halsen, så att han får stå
med skammen hos mor Greta.
«Hm att han inte kommer! snart så sitter solen öfver Svarta
klint, och då är hon sju eller åtta, allt som årstiden är till.»
Det var ändå så tyst i skogen; blott en och annan fogel
flaxade mellan tallarne och slog en kort drill i grantopparne, blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
