Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögon lyste af fröjd då han presenterade några aborrar på en
vidja, mycket små, det är sannt, så små att de skulle kasserats
på Blå Porten; men si, han hade sjelf metat dem, sjelf hemtat
dem i den djupa sjön, der sjöfrun bodde. Hela den sednaste
qvällen och utpå natten hade han suttit der och hade fått många
duktiga napp — en sådan fångst hade han ännu aldrig fått.
Äfven han betackades, och nu fortsattes offret: en gaf ett par
strumpor, en annan ett förkläde; men lille abiskopen», ty så kallades
nämndemans Lasse af de öfrige, «gick utanpå» dem allihop, ty
han hade en mark ull och en mark smör från nämndemansmora.
Det var efter denna ceremoni som barnen fingo lof att roa sig
ett par timmar, och knappt var ordet uttaladt, förr än hela flocken
skyndade sig ut på ängen. Det var ett stoj, ett väsen, må ni
tro, utan ända, ty alla voro så glada öfver att mor Greta såg
belåten ut, och mer än en dispyt uppstod om huruvida hennes
mine förrådt mera glädje vid strumporna än vid träskorna eller
vantarne eller aborrarne. Litet hvar visste ej säkert om Greta
ansett det eller detta för bäst; men nämndemans Lasse gick med
händerna i byxfickorna och var säker på sin sak, ty hans mor
hade sagt honom att en mark ull kostade en riksdaler och en
mark smör tolf skilling. Det var klart för hans inre öga att
mor Greta skulle anse hans gåfva för den bästa. Så var likväl
ej fallet. Mor Greta var verkligen ej så materielt sinnad; det
var något annat hon älskade än mat och dryck, och derföre voro
Annas små gåfvor henne kärast. «De der träskorna», sade hon
vid sig sjelf, «har jag icke fått af gubben; men se Anna fick höra
att jag i vintras klagade öfver att jag frös om fotterna, och nu
har hon så länge bedt gubben, att han ej kunnat slippa — och
sådana granna blommor sedan, stora liljor och sammetsrosor, det
är så vackert, och hade jag en lapp jord till öfvers, skulle jag ha
mig sådana rosor. Gud välsigne barnet», återtog gumman efter
några sekunders tystnad; «det är synd om barnet. Huru länge
kan hennes stackare till far lefva? Han går på grafvens brädd,
och hvem skall hon sedan lita till? Ingen i verlden utom mig,
och hvad kan jag göra? Det är ändå svårt att vara fattig; vore
jag rik, vet jag hvad jag gjorde.»
När barnens lek var slut och de åter sutto i den lilla stugan
och Anna, som vanligt, kunde sin lexa och smålog så godt mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
