Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sträckte sig på vanligt svenskt maner, trassligt och illavulet,
genom allmän ningen. Ola fiskare var således ingens vän, men icke
heller just någons ovän — snarare tycktes han icke bry sig om
hela verlden, blott han fick vara i fred, och lefde för sig sjelf
med sitt fiske, utan att fråga någon till råds och utan att gifva
råd. För barnen var han en rigtig buse, hvartill hans obehagliga
yttre gaf dem skäl; ty ett par grymmare ögon än de begge djupt
liggande köttröda hålorna, ur hvilka han betraktade verlden, och
några stripigare och vildare ögonbryn än hans, kunde man ej
tänka sig, och när detta parades med bistra drag i öfrigt, var det
ej underligt om barnen voro rädda för den sällsamme mannen, som
var Öfverallt och ingenstädes och som lefde afskild från alla, djupt
in i den tysta skogen utmed skogssjön, der sjöfrun och trollen
dansade i höstdimman och lekte med guldfiskar på det omätliga
djupet; ty omätligt var det naturligtvis då man med en «den längsta
stång» icke kunde nå bottnen.
Anders var således ej vid just godt mod när han en
Sep-temberqväll vid pass klockan elfva, med sitt metspö på axeln och
sin näfverdosa med mask hängande på bröstet, vandrade de
slingrande gångstigarne genom skogen och hörde huru harugglan
ropade djupt borta mellan klippor och nedrasade block och der och
hvar i dunklet såg en afbarkad stam spöklik räcka ut sina armar
emellan snåren. Månen sken väl klart, men detta gjorde
föremålen i den tjocka skogen ännu mera hemska och obestämda, ty
det var endast fläcktals dess strålar trängde ner och belyste
stubbar och stenar med sitt magiska sken. Men det gick ändå, fastän
gossen många gånger då han kände sig liksom litet «haj af sig»
höll på att börja en munter sång för att skrämma bort rädslan;
men hans röst hämmades af tanken på Ola fiskare, som kunde
vara nära, kanske bakom det der trädet, kanske under den der
busken der det var så mörkt, kanske öfver allt, osynlig, spårlös,
och om han finge höra honom — så — blefve det inget fiske af, och
på fisket berodde (så trodde han) modrens- lif.
Den smala gångstigen, som gått upp- och utföre genom
skogen, öppnade sig slutligen, och mellan de slokande trädgrenarne
såg gossen sjön glänsa i månskenet, och snart stod han på den
smala strandbrädden, der han, hoppande barfotad öfver stenar och
trädrötter, kullfallna träd och nedhalkade stubbar, letade sig fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
