Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jo, fisk, mor, aborrar, fyra stycken — nej, bara två, ty de två
har jag gömt — och så har jag talat med fiskar Ola och,får
binda not hos honom och får fisk när vi behöfva — nu skall mor
bli frisk och bra igen, och så skall mor få se att jag blir en bra
karl med tiden.»
«Gud gifve det, Anders.»
«Jo, det skall mor se — det blir en gång när jag blir stor,
så skall mor sitta hos mig vid julbordet och äta lutfisk och hvit
gröt och ha allting så bra; och vi skola bära mor på gullstol om
mor inte kan gå — det gör ingenting om föräldrarne icke kunna
gå, blott de ha barn, som hålla af sig. — Nu», fortfor han i glädje,
«skall mor se att läsningen skall gå bra, ty nu behöfver jag bara
gå till Ola och binda nät, så får jag fisk, och då har jag ingen
nöd att sörja för.»
Andra dagen gick solen upp grann och lysande, och under
det Anders framsatte sin lilla anrättning och en brödbit, som han
fått af Anna, lagade denna sig till att i sällskap med sin far
vandra till bruket. Lille urmakaren skulle nemligen dit för att
omlaga en gammal klocka, som satt på frontespicen och visade
orätt hela året om; hon liknade i det fallet en gammal
författning, som behöfver oupphörliga förklaringar och rättelser; men nu
hade hon rent af stadnat och bruksfolket hade således ej en gång
den tillfredsställelsen att få veta hvad klockan icke va?. .Den lille
mästaren var ovanligt fint klädd, ty han hade en gammal svart
bonjour, som han låtit sy sig för tjugu år tillbaka och som nu
var brunaktig och utsliten af den mångåriga piskningen och
borstningen mera än af begagnande; dertill kom en svart sammetsväst
och en hvit halsduk, som Anna sjelf knutit till en stor präktig och
utbredd ros. Anna hade också putsat sig fin och grann och stod
snart rödskinande och nätt bredvid sin tystlåtne far, som tog ner sin
spansktrörskäpp från väggen och sade: «Nu gå vi, Anna.» «Gud
vare med er!» yttrade Flinken, som den dagen stigit upp på rätta
sidan och var god af sig. — «Gud vare med er, men si jag
misstänker något om den der r3san och att Klarinettan (så kallade han
alltid patronessan Klarin) har något sattyg under det der. — Nå,
gå med Gudi, du min lilla Anna!» Gubben tycktes nästan rörd,
och detta föreföll desto underligare, som han vanligen ej röjde
några känslor af det slaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
