Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ocb sin egen ära: Det är en last att visa, huru lfingt en qvinna
kan gå i uppoffring; den är också ofta den enda seger hon kan
vinna öfver sitt öde.
Anna kände huru med hvarje dag det stack en tagg djupare
in i själen, hon kände att hon skulle dö eller falla i förtviflan,
när den nådde hjertat och stack in i det heliga rummet derinne,
der den eviga kärleken bor; men hon försökte ej att draga den
ut, hon fann ej löna mödan att utfinna en ursäkt för den hon
älskade, en förklaring öfver hans resa och hans tystnad — det
lönade ej mödan — hvartill skulle det också tjena? — De voro
skilda för evigt. Då beslöt hon (endast en qvinna kan besluta
något dylikt) att på en gång stöta in den sårande stiletten midt
igenom hjertat och döda kärleken, som ville le och fröjdas derinne.
Hon var blek den dagen, de vackra blå ögonen voro stela
och nästan uttryckslösa; men unga Djupendahl kom; der kom
främmande, det sorlade i förmaket, ljuskronorna glindrade, speglarne
sade sina sanningar utan att såra — der var mycket folk och nu
firades, hon tyckte sig drömma det, hennes förlofning med en
menniska som aldrig älskat och aldrig kunde älska.
Hvarföre gjorde hon det? För att slita alla band, för att
utaa räddning störta i afgrunden, för att dö en andlig död. Så
kan endast en qvinna tänka.
När gästerna gått, hörde hon sin mor tala något om kärlek
som kommer med tiden, om att hon sjelf, då hon gifte sig, var
långt ifrån kär i sin man, men att de lefvat lyckligare än någon. —
Allt detta hörde hon, ljuden jagade genom hennes öron, men ej
ett enda begrepp blef qvar; all hennes känsla, alla hennes tankar
voro förenade i en brännpunkt — allt är förbi.
Men tiden verkar förunderligt. Det började således att klarna
omkring henne, hon såg att hon bedragit sig sjelf, sin mor,
honom, som hon lofvat kärlek, och honom, som hon älskade — det
var en förbannelse, som hvilade tungt på henne: ett fyrdubbelt
bedrägeri; men slita det nät som hon sjelf kastat sig uti, kunde
hon ej. Nu kände hon bättre än någonsin sin fostermors
oböjlighet, • och hon föll i en tyst förtviflan.
Fästmannen gjorde, som seden fordrar, täta visiter. Hvarje
dag blef henne odrägligare; förtviflan, hopplösheten och ångern
grepo allt hårdare omkring hjertat och sammanpressade det. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
