Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
obestämda i de dagrar de lemnade, gjorde att väggfigurerna, som
med bjerta farger stacko fram från den mörka grunden, nästan
tycktes lefvande.
Sedan de begge unge, ledsagade af den gamle trotjenaren,
genomvandrat ännu ett par rum i ungefär samma stil som det
första, skyndade han förut, för att anmäla dem. De fingo straxt
det vänliga svaret, att de kunde komma in.
Långt fram i det stora af en alabasterlampa i taket och
tvenne vaxljus på bordet upplysta rummet satt i en sorts
länd-stol den åldriga herrskarinnan i dessa rum, i hela våningen, fastän
hon aldrig begagnade mera än dessa. Den gamla damen var
svartklädd och prydd i denna gammaldags stela prakt, hvaraf man
sett några prof på porträtterna i de andra rummen. Hon hade
framför sig på bordet några brefpackor, som hon nu hastigt lade
tillsammans och sorgfälligt nedläste i de gamla messingsbeslagna
lådorna i bordet. Ynglingen och flickan hade stadnat vid dgrren,
ty farmor var för dem ett af dessa höga mystiska väsenden, som
de ej vågade nalkas utan tillåtelse.
«Jaså, det ären J», yttrade den gamla friherrinnan och lade
de guldbeslagna glasögonen bredvid sig, «välkomna, barn, stigen
fram och sätten er.»
Sigrid ville börja en ursäkt, men orden ville ej fram, utan
hon stötte Georg i sidan för att få honom att tala, ty de märkte
begge att ett moln af missnöje, oaktadt den vänliga helsningen,
hvilade på den gamlas anlete.
Georg förstod vinken och började: «Earmor förlåter väl mig,
att jag tvingade Sigrid att åka på svängkälken något längre än
hon fått lof?»
Den gamla såg opp, lät blicken stel halka öfver Sigrid, men
antog genast, då den träffade Georg, ett gladare och vänligare
uttryck.
«Det är ädelt af dig, Georg, att påtaga dig Sigrids fel. För
din skull må hon få min förlåtelse.»
»Älskade tant, förlåt», hviskade Sigrid och böjde sig ner
öfver gummans hand, som hon kysste.
«Vi tala ej mer om den saken, barn», återtog gumman utan
att se på flickan; «vi tala ej om det mera. Nå, Georg, hur går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
