Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oeh anä beständiga olyckor; på det sättet blir du olycklig, om
också ingenting ledsamt sker. Jag, om det roar dig att höra,
anar ingenting, jag vill ej ana, jag vill veta, men ej mera. Det
der dunkla drömmenet kan vara bra i en bok, men, ser du, i
sjelfva lifvet — bevare oss *Gud, och isynnerhet om flickor börja
ana och drömma och pjunka öfver förkrossande murar och lefvande
oljmålningar. . Sådana inbillningar kunna gå långt; du kan
slutligen bli lik en * fru, som bodde i höga rum med sju alnar till
taket. Hvad hände? Hon kom af en händelse att flytta, och
kom i rum der det blott var fyra. Då tyckte hon, liksom du,
att taket tryckte henne, och hon lät bädda åt sig på golfvet, så
att den rätta distansen måtte flnnas mellan henne och taket, ty
eljest lade sig, sade hon, taket på bröstet. Det der är ju precist
af samma slag som du. . .»
(’Kära Georg, du skulle vara min tröst, och i stället låter du
mig få långa moraler», yttrade Sigrid med en bedjande blick på
den raske yngliqgen, som för dagen hade tagit på sig en
moralpredikants skepnad, visst ej för att skryta med sin praktiska åsigt,
utan af ren välmening för att prata bort den ängslan, som tryckte
den hulda flickan.
«Jag? Söta Sigrid, blif ej ledsen, min afsigt är just
motsatsen; ’se så, Sigrid, låt oss vara ett par glada barn så länge
vi kunna.»
«För dig är det ej svårt, Georg, du som får vara ute och
mötes af vexlande ämnen; men jag, som oupphörligt måste sitta
inne vid min sömnad eller höra på hur mamsell Pjorry läser den
beskedlige Marmontel och Crebillon och ibland håller på att döda
mig med långa lexor ur. Rousseaus Emile — och dertill min tants
tystnad, det tysta, helgedomslika i allt, som omger den gamla,
och hennes bliokar sedan, som tyckas beklaga mig — allt detta
gör mig olycklig. Nu skulle ziguenerskan komma till, en fräck
unge, som ser mig så skarpt in i ögonen, att jag måste slå ner
mina.»
«Åh ja, du må tacka Gud, att* du ej kan blicka som en
ziguenarunge, goda Sigrid; men din målning är temligen tråkig’
— det är verkligen den enda känsla jag skulle få under dylika
omständigheter. Jag deremot — du vet, i parenthes sagdt, att
pappa ej vill ha in mig på embetsmannabanan, ej en gång till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
