Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ziguenarslägtet finna vi sällan i frihet. Redan deras mörka
hy, de brinnande svarta ögonen, det krusiga h&ret och deras
glödande passioner göra dem till främlingar bland Nordens
blåögda slägte, och beständigt motsätter sig deras ökennatiir våra
lagar och mottager af våra seder endast det’ sämsta. Hvarifrån
kom då detta folk, är det en qvarlefva af det slägte, som i
graf-kullarae qvarlemnat åt våra forskare de små bronssvärden, hvilkas
föste är för trångt för en nordbos hand? Det kan vara möjligt,
ty deras händer äro smalare än våra. Äro de således spillrorna
efter en af historien bortglömd folkvandring, eller äro de Mohrer,
under de otaliga striderna utvandrade från Xenils stränder och af
ett oblidkeligt öde förströdda bland de kristna folken? Frågan
kan ej besvaras, ej en gång af deras egna traditioner, ty det
finnes sådana spillror af sagor, uppblandade med tillsatser från
alla tidehvarf och nästan oigenkänliga; men öfver dem alla ligger
ea österländsk kolorit, och de tala alla om ett ädelt folk, som
blifvit sprängdt af våldet och som vandrar och måste vandra till
dess det blifvit hämnadt; ty hämnd utgör grunddraget hos ett
folk, som, om det fått fritt utveckla sig i sitt klimat, skulle
lefvat endast i sång och kärlek.
Selina såg, allt mera hennes eftertanke vaknade, det
omätliga svalget mellan henne och dem som omgåfvo henne; hon
kände i sitt hjerta varma pustar, liksom en ökenvind, som
förtorkade den späda brodd, civilisationen ditsått, och hon fattade
att dessa blommor ej voro för hennes natur; men hon anade,
att det fanns andra, sköna, doftande, herrliga blommor, som slogo
ut sina kronor på de lyckligas öar, och kunde lefva och växa
äfven i hennes själ och bibehålla sig spänstiga, till trots för
tropiklynnets värma.
Hon försökte dock att vårda det -goda hon lärde, den späda
brodden, som beständigt botade att gå ut, och för att göra det
behöfde hon ensamhet och lugn omkring sig, några ögonblick då
hennes beständiga spänning kunde slappas; ty när thon var
tillsammans med de öfrige, behöfde hon hela kraften af sin vilja,
att ej glömma sig och falla in i sina gamla tankar. Derföre
var aftonen henne så kär, antingen hon då fick ensam i sitt rum
drömma sig fri, eller om hon kunde under någon förevändning
komma ut och i sommarqvällen, ensam och osedd, hela timmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
