Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eldhafvet af deras stad — denna eld var is i jern forelse med den
himmelska kärlek som brann inom dem — jag kan tänka mig en
kärlek så varm, så uppoffrande, att intet kan hindra den; ty vill
jag offra allt, hvem kan då boja mig?
«Det var», återtog hon efter en lång stunds tystnad, under
hvilken hon allvarsamt blickat framfor sig, «det .var en saga jag
hörde då jag var liten, då gamla farmor ännu mindes något,
det var en saga om en evig kärlek, som förvandlat sig till ett
evigt hat; kan kärleken offra allt, så kan en omvänd kärlek, ha-
tet, som är helvetets kärleksflamma, också offra allt’. . . Oppåt
och nedåt, åt skyn och åt afgrunden går kärleken lika långt och
är lika mäktig. Det finnes, sade min farmor, nej, hon sade det
icke, men hennes saga sade det i bilder, en kärlek, som går
tillbaka genom seklernas natt, en slägtkärlek, en stamkärlek, en
fosterlandskärlek, som aldrig dör och som lefver slägte efter slägte,
på det att de icke skola falla från sin urbild, sådan den växte
fri i herrlighetens dagar, i deras gyllene ålder; men det finnes
också ett arfhat, en genom tidehvarfven gående hämnd, som in
på barn och barnabarn och i tusende sinom tusende led verkar
ända till dess försoning kommer . . . Och när skall den komma P
När alla få rätt och alla veta att de äro bröder och systrar, då
alla älska hvarandra i lif och död. I lif och död — (hon
skakade på hufvudet) — det gör åtminstone ej detta blåögda slägte;
de sitta som enkor och som enklingar och befinna sig väl; de
begrafva den de älska och skaffa sig en annan, liksom de blott
tappat bort ett smycke. Juveleraren har andra, vackrare,
dyrbarare. Nej, så skall det icke vara: en kärlek, blott en, men i
lif och död, och slut sedan.»
Hon tystnade och andades häftigt, liksom den inre känslan
velat spränga bröstet. Så satt hon länge och talade då -och då
afbrutna ord; ändtligen började hon sjunga än en, än en annan
melodi, alla klagande och i en rythm, som förrådde den
glödande volkanen i hennes bröst; dessa hastiga språng i tonarterna,
vilda, ofta förvirrade, men beständigt återfallande i en djup, en
innerlig klagan, sådan som den en öfvergifven ensam ande skulle
sjunga på en öde strand. Så sjöng hon länge vid sig sjelf
knappt hörbart, som om sången klingat på afstånd; men
ändtligen lät hon tonerna ljuda klara, och hon sjöng med ögat rigtadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
