Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så öfverlade mor och dotter på slottet; men der nere i
torpstugan, der f. d. löjtnant Liitzow bodde med sin dotter, var scenen
något annorlunda. Löjtnanten var en af dessa fattiga ridders- och
adelsmän, som ej haft penningar nog att betala ackord och som
således beständigt, och ända till dess han blef pensionsmässig och
fick sina tvåhundrade daler, förbigicks af högadelns söner, af
fänrikar i vaggan och löjtnanter som buro fallvalk. Detta var
vanligt, men alstrade dock hos löjtnant Liitzow, som hos andra, hat
mot högadeln och på samma gång, liksom det varit de motsatta
polerna, kärlek för konungamakten och konungen såsom den enda,
hvilken då, innan någon verklig folkmakt fanns, kunde återföra
rättvisan någorlunda i spåret. Hela vår historia är nämligen en
oafbruten kamp mellan konungamakten och adeln, i hvilken folket
beständigt varit begagnadt som medel å begge sidor; begge dessa
makter hafva »stått på folkets sida», men alltid så att man glömt
hjelpen och hvarifrån den kom, då den ögonblicks långa segern
var vunnen. Sverige har derföre aldrig varit utan «folkvänner»,
och löjtnant Liitzow var också en sådan, en redlig menniska, som
älskade konungen och folket, utan att veta att han gjorde det
derföre, att han hatade högadeln, som förtryckte begge.
7 Han var lika glad öfver sin fiickas lycka, som Katarina efter
det första glädjeruset blef nedslagen. Han blott förmanade sin
dotter att i allt lyda sitt höga herrskap och älska dem näst Gud
trofast och innerligt, så som en trogen tjenarinna bör göra.
Katarina löfvade inför Gud att i allt rätta sig efter sin
herr-skarinna — ett löfte som hon löste och ändå aldrig ansåg löst.
Der nere i den lilla täppan, som kallades trädgården, var
en liten berså, hvars tak utgjordes af en lönn och med väggar
af syrénbuskar. Der hade Katarina alltid förr haft sin.
älsklingsplats, men aldrig hade den förefallit henne skönare än nu. Den
der trädstammen, i hvilken hon med saxspetsen ritat C. J. L. för
många år sedan, och der namnet växt ut och blifvit större med
tiden, den der kronan med de ljusgröna löfven och foglarne
der-oppe, allt tyckte hon var hennes, var en del af henne sjelf; och
den lyckliga, den afundade flickan satte sig ner och gret bittert
öfver sin lycka, som ryckte henne från sitt barndomshem, just från
den fläck af jorden, der hon ingen smärta känt och intet ondt anat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
